I vuxen ålder har jag utvecklat någon form av sjukhusskräck.
Nu har jag lärt mig att hantera den, eller åtminstone försöka hålla den på en rimlig nivå.
Har man tre barn och dessutom själv råkat ut för både det ena och det andra, så leder det onekligen till en del sjukhusbesök genom åren och till slut tvingas man ta sig igenom det.
Men jag är definitivt inte helt botad.
Att gå in på sjukhus gör mig matt, kall och blek.
Hjärtklappningen tas till en helt ny nivå.
Ord som operation, kirurg och narkos får det att svartna för ögonen.
Lukten av desinfektionsmedel får mig illamående och snurrig i huvet.
Åsynen av en ensam, stålblänkande sjukhussäng i en korridor får knäna att vika sig och benen att kännas som överkokta spagetti.
Den gula landstingsfilten framkallar oro.
Men jag tar mig in för egen maskin numera.
Det har funnits tider då jag gråtande har vänt i panik.
Det har också funnits tillfällen då jag övergett mitt barn hos läkaren för att låsa in mig på toaletten och sjunka ner på golvet och okontrollerat skaka av gråt och rädsla.
Den känslan är värst.
Att överge sitt barn, inte finnas där för att man själv inte kan kontrollera sig.
Hemskt.
(Just i detta fallet så var barnet redan nersövt när jag lämnade, så inget som påverkade barnet, men ändå...)
Man kan väl säga att jag inte går till läkaren i onödan....
Men i dag är det dags igen och här finns ingen återvändo.
Jag ska ta bort ett födelsemärke.
Ingen stor sak för de flesta.
Det tas bort i vaket tillstånd under lokalbedövning.
För mig innebär det att jag ska gå genom långa korridorer, möta vitklädda människor, känna obekväma lukter, säkert stöta på en och annan övergiven stålsäng, sitta nervöst i väntrummet för att sedan behöva lägga mig på en smal brits, som det känns som jag ska ramla ner från pga yrsel, känna hur skyddspappret prasslar under mig för att inom kort blötas ner av svett, bli avtvättad med något kallt och starkt illaluktande inför att bedövningen ska sättas.
Någon stans här har jag troligtvis redan tuppat av.....men sen ska de sterila instrumenten, skalpellen....skramlas med på en stålbricka....
Ja jag vill inte tänka mer på det.
Jag har haft en djup oro inför detta i några veckor, vaknat med ångestliknande känslor, men försökt aktivera och fokusera mig igenom dagen.
Det som skrämmer mig är själv ingreppet och proceduren men även för resultatet.
Tänk om det visar sig vara något farligt.
Märket jag ska ta bort, har jag redan tagit bort en gång, men det har kommit tillbaka, vilket inte alls känns bra.
Jag är rädd.
