Årets första lopp.
Som jag längtat!
Ett lopp som bara går en gång, då det är Citytunneln som ska springas in.
Ett once-in-a-lifetime-lopp.
8 kilometer långt, men som krympte till 7,6.
Men 8 låter bättre.
Jag har inte tränat specifikt för detta lopp utan tar det mer som en rolig grej.
Det får helt enkelt slinka med i min träningsplan mot halvmaran och bli som ett träningspass.
Uppladdningen hade ju dock kunnat vara bättre än vad den blev veckan innan.
Kurs tre av fem dagar vid två tillfällen i Stockholm med mycket sittande och utebliven träning.
Att vila sig i form kan funka i vissa lägen men för mig är rörelse ett måste för att inte rosta ihop.
Torsdag och fredag höll jag till ute i Alvik.
Passade ju bra för då kunde jag hämta ut mitt startkit inför lördagen.
Hämtning skedde vid Odenplans nya tunnelbanestation, som ännu inte öppnat för allmänheten.
Jag hade tur som kunde åka t-bana från Alvik utan att behöva byta.
Att resa och hitta i Stockholm har alltid varit ett trassel för mig så nu blev jag så glad att det gick så enkelt.
Så pass enkelt att jag lite nonchalant och avslappnat hoppade på fel linje när jag skulle åka tillbaka....
Men det redde sig.
Bara att hoppa av och börja om.
Övning ger färdighet.
Undrar bara hur mycket jag ska behöva öva?
När jag kom tillbaka till hotellet intog jag en välsmakande burgare i hotellets restaurang.
Gick till rummet för att göra kvällens läxa till morgondagen, tog migränpiller och hoppade i säng.
Vaknade migränfri och tog en uppfriskande morgonpromenad i solskenet.
Åt en god frukost.
Gick och hämtade en tallrik kvarg och hittade inte tillbaka till min plats så jag fick ta ett nytt bord.
Sa jag att jag har uruselt lokalsinne?
Kan gå vilse även på begränsade ytor.
Kursdag två gav mig ganska snart migrän igen.
Det blir så när jag känner mig stressad, fokuserad och vill prestera.
När jag väl kom till hotellet vi bokat för helgen, var jag både yr och illamående.
Funderade över hur det skulle gå att springa i en tunnel och må så här.
Men förhoppningsvis skulle det gå bra och så småningom ser man väl ändå ljuset.
En fördel med att springa i tunnel är väl annars att det är en optimal bansträckning för mig.
Det borde vara omöjligt att springa vilse.
Förutom startarmband och tidtagarremsa till skon fick man en väst och ett pannband vilket man kunde bära ståndmässigt i den tillhörande tygkassen med axelrem.
Den käcka mössan köpte jag för egna pengar.
Ett SL-kort ingick också.
Dock oladdat.
Mannen mötte upp mig på hotellet och vi tog en sväng för att få lite luft.
Bultande, vidrig migrän gjorde mig lite ledsen och uppgiven.
Att det alltid ska behöva vara så här när jag ska göra något roligt.
Men samtidigt var det väntat med alla aktiviteter jag hade i veckan.
Hur som helst så försökte vi ta vara på kvällen och hittade ett fantastiskt italienskt ställe där jag laddade upp med en Carbonara.
Den bästa och godaste jag någonsin ätit!
Promenerade även till en chokladbutik jag känner till som låg i närheten.
Såklart man måste ha löparpraliner!
Passar lika bra till uppladdning som belöning när man gått i mål!
På kvällen tog jag fram alla kläder och förberedda allt som skulle med.
Tog ett migränpiller och nattade ganska tidigt.
Jag skulle starta redan 09.15 vilket är perfekt för mig som presterar bäst på morgonen.
Ställde dock till det lite med frukosttiderna då jag bör ha ätit två timmar innan jag ska springa men vi hängde på låset kl. 07.00.
Min stora utmaning var att behärska mig och inte äta som jag brukar på en frukostbuffé.
Bara något litet och lätt, men som ger energi.
För säkerhets skull tog jag med en ProPud, men det visade sig att det fanns grekisk yoghurt så det fick bli en skål med det.
Alldeles lagom.
Satte på mig det gula startarmbandet och avslutade med den obligatoriska sponsorvästen.
Här blev det problem och huvudbry.
Åt vilket håll ska den sitta?
Hur jag än vände vred på den så såg det jättekonstigt ut men bestämde mig tillslut för ett håll.
Klockan 08.15 var vi installerade på tunnelbanan för färd mot Karolinska Institutet där starten skulle gå.
Nu hade jag både startprogram, karta och min man med mig vilket kändes tryggt ur hittasynpunkt.
När det sedan vällde in blåvästade löpare med gula pannband kändes det ännu bättre.
Jag var i rätt flock på väg åt rätt håll.
Det var bara en detalj som inte stämde.
De andra hade västen åt andra hållet...
Hm...jag måste framstå som en tönt som vänt västen åt fel håll och därmed hamnar fickan, som jag fram tills dess inte hade observerat, den hamnar på ryggen.
Opraktiskt och ologiskt.
Jaja, så kan det gå, ingen större fara skedd.
Sedan gick vi alla smurfar på led ner till startområdet.
Fascinerande att över 30 000 människor frivilligt tar på sig en turkos väst och gult pannband, bara för att det ska vara så.
Jag höll mig till köpemössan.
Vi var i god tid vilket kändes skönt.
Jag hade kalkylerat in en kisspaus innan start och blev överlycklig när jag skådade de välkända, blå husen och dessutom utan kö!
Jag skuttade ivrigt dit med benen i kors och blev besviken när jag förstod att jag sett baksidan på husen.
På framsidan ringlade långa köer, precis som det brukar.
Bara att snällt ställa sig på rad och vänta på sin tur.
Passade på att lite diskret vända på min väst medan jag stod och väntade.
Noterade sedan att det nog var fler som haft samma huvudbry som mig, huruvida västen skulle vändas åt det ena eller andra hållet.
Det spelade nog ingen roll hur man hade den.
Det blev fel oavsett.
Eller rätt.
Vid ett sånt här stor arrangemang hade man väl ändå kunnat förvänta sig en bruksanvisning hur västen ska tas på?
Eller kanske en liten instruktionsfilm på YouTube?
Nykissad och rättvänd lotsades jag sedan bort till startområdet av min man.
Han visade mig noga vart jag skulle stå och vänta och vart starten skulle gå.
Sedan tog han min jacka för att bege sig mot målet på andra sidan tunneln.
Jag stod snällt och väntade vid Startgaten som var första hållplatsen innan startfållan.
När första startfältet släpptes iväg kl. 09.00 fick vi avancera framåt till startområdet.
Det är nu det roliga börjar!
Hög härlig musik strömmar ut genom högtalarna och en speaker piskar upp stämningen.
Adrenalinet rinner till och jag känner ren glädje och förväntan spridas i kroppen.
Klungan rycker och vill otåligt iväg.
Men först lite info och så uppvärming så klart.
På storbildskärmen kan man se att det är drygt 33 000 som anmält sig till loppet.
Deltagarna kommer från 33 länder!
Många långväga löpare från bl a Kina och Nya Zeeland.
680 000 kronor har samlats in till Stadsmissionen!
Det går även att skänka sina överdragskläder på plats.
Sedan dyker plötsligt Tobbe och Calle från Let´s Dance upp på skärmen för att leda uppvärmningen.
Bra stämning men svårt att få till samba och salsarörelser utan att ge grannen en armbåge i magen.
Till slut får Susanne Lanefeldt ta över och det blir lite mer klassiska och överkomliga uppvärmningsövningar som
t o m jag kan hänga med hjälpligt i.
Och så pang, går startskottet och vi är i väg!
Någotsånär i alla fall.
Jag kliver försiktigt över startlinjen och klungan masar sig framåt i snigelfart.
Som speaker sa innan, detta är inget lopp du kommer sätta rekord i, detta är ett upplevelselopp.
Hon var även vänlig att upplysa om att banan avslutas med backar värre än den beryktade Aborrbacken på Lidingöloppet.
Det kändes uppiggande att få veta det innan start.
Efter hand höjs tempot och klungan kan sprida ut sig.
Solen skiner och allt känns underbart.
Jag övar på att hitta mitt eget tempo istället för att som annars, ryckas med av de andra alldeles för höga fart, för att sedan stupa helslut efter 500 meter.
Det gick bra, jag hittade mitt gung och hetsade inte upp mig över att bli omsprungen.
Jag skulle inte maxa och ta ut mig.
I dag spelade inte tiden någon roll utan jag skulle ha roligt, njuta av loppet och ta hem årets första medalj.
Men under timmen ville jag i mål.
Efter två kilometer var det dags att springa in i tunneln.
Att gå från gassande solljus till en mörk tunnel var läskigt.
För det var faktiskt mörkt.
Hade jag vetat det hade jag haft pannlampa.
Här gick jag från halvblind till helblind och det var varken roligt eller enkelt.
Mitt mörkerseende är obefintligt.
Självklart var det upplyst på vissa ställen, men jag hade föreställt mig att det skulle vara lysrör i taket.
Nu var det strålkastare i golvhöjd som lyste upp från sidan och det gjorde att det blev långa störande skuggor på marken och vissa partier var helt mörka.
Underlaget var inte slät asfalt (som jag också hade föreställt mig att det skulle vara) utan på sina ställen ganska buligt och ojämnt och det var upphöjningar, golvbrunnar och galler att passera.
En gång fick jag tvärstanna för jag såg inte alls vad jag hade framför mig.
Blev såklart påsprungen och fick be om ursäkt att jag ställde till det.
Sedan vande sig nog ögat lite mer och på sina ställen var det upplyst och smyckat längs väggarna.
Som här t ex.
Det fanns också underhållning i olika former.
Banan var ganska lättsprungen i början men mot slutet kom BACKARNA.
Den absolut tuffaste kom på slutet.
Lite elakt.
Men nu vet jag att jag klarar av Aborrbacken.
Visserligen i framstupa krypläge, men ändå.
Bara att anmäla sig till Lidingöloppet i höst!
Strax innan mål såg jag äntligen ljuset i tunneln och fick springa ut i solskenet igen.
Bara för att mötas av ytterligare en backe...
Men efter den dök målet upp.
Underbart!
Klockade in mig på 55:37 minuter.
En tid jag i sammanhanget är väldigt nöjd över.
Medeltempo 7:19/km.
Jag hade förväntat mig medaljutdelare i målfållan men här hade man tydligen prioriterat äppelstationen, vilken jag ignorerade.
Tog dock en vattenflaska och en Redbullburk.
Frågade lite förvirrat vart man får medaljen men det kunde inte Redbullutdelaren svara på.
Irrade vidare till nästa funktionär som informerar mig om att det inte delas ut några medaljer på detta lopp.
VAD SÄGER DU MÄNNISKA, INGA MEDALJER????
Har jag sprungit helt i onödan?
Det kan väl ändå inte stämma?
Vilken kalldusch.
Jag blev sååå besviken.
Mötte upp mannen som inte visste hur han skulle bemöta mig, eftersom han vid det laget också fått reda på att det inte var några medaljer att hämta i dag.
Han vet hur mycket det betyder för mig.
Fånigt eller inte, men för mig är det jätteviktigt.
Jag kramade plastförpackningen med kokosbollar från Friggs med högerhanden och klämde hårt med vänsterhanden om vattenflaskan medan informationen fick sjunka in.
Ingen medalj.
Mannen lät mig älta det en tid tills jag kunde acceptera läget.
Vi gick till hotellet så jag kunde duscha och byta om.
Klockan var bara halv elva så hela dagen låg framför oss.
Lunch fick bli en fantastiskt god pizza på samma ställe vi åt kvällsmaten på kvällen innan.
Sedan blev det vandring genom hela Stockholm och stegmätaren landade på drygt 27 000 steg innan det var kväll.
Jag kunde lägga mig och trots allt känna mig nöjd över loppet.
Det finns ju alltid dom som har det värre.
Tänk stackarna som åkt ända från Kina och så får de inte ens en medalj med sig hem.
Jösses.