För några år sedan blev jag "utdömd" av läkare pga en höftskada.
Hade jag varit en häst hade jag definitivt gått till slakt.
Att vid dryga 40-års ålder få höra att man inte kan räkna med att vara så rörlig och aktiv i "min ålder"...
Det tog hårt.
Jag blev besviken, chockad och ledsen.
Men efter några veckors ältande blev jag istället arg.
Inte skulle någon ointreserad läkare få ta ifrån mig det roligaste jag visste.
Ett nyfunnet fritidsintresse som gav mig så mycket.
Istället bestämde jag mig för att gå min egen väg och kämpa mig igenom smärtorna.
Hitta nya sätt att träna.
Analysera allt jag gjorde för att hitta den optimala träningen för mig och min kropp.
Hela tiden ge mig själv de bästa förutsättningarna.
Bygga upp muskler och stabilisera på utsatta ställen, typ knän, höft, rygg.
Framgångsfaktorerna har varit tålamod och vilja.
Inte gå för fort fram.
Ta det löjligt lugnt, utvärdera och ständigt vara beredd på att svänga om i planen utifrån hur kroppen svarar.
Sedan sakta, sakta öka på i vikter, sträckor och tid.
Nu har jag sprungit några millopp utan smärta och den glädjen är obeskrivbar.
Vilken seger!
Jag är så tacksam att jag tog ansvar själv för min kropp och träning.
Och kan jag sringa en mil kan jag väl springa två.....?
Lite så tänkte jag i alla fall när jag anmälde mig till Göteborgsvarvet som går i maj.
Det är en halvmara.
Ett halvt marathon.
21 kilometer.
Årets stora mål och utmaning!
Tiden spelar ingen roll, det är sträckan som ska klaras av inom maxtiden.
Jag har ingen prestige i att springa hela tiden utan kommer att varva med gång för att inte överanstränga mig och för att hålla ända in i mål.
Jag är inte snabb men ganska uthållig, så om bara kroppen håller ihop så ska jag ta mig i mål.
Under tre timmar är det som gäller och för att vänja kroppen med att hålla igång så länge i sträck började jag med långa promenader som sedan kompletterade med löpning.
Sakta men säkert ökade jag på tiden och under vintermånaderna har det blivit mycket löpband.
Som mest har jag sprungit/gått 150 minuter i sträck.
Det är alltså två och en halv timme!
Med tanke på att det enda jag hade att titta på var en toalettdörr på gymmet, så har det varit bra träning för pannbenet!
Vilken dröm att sedan få komma ut i det fria och se saker.
Ju längre pass jag är ute på, desto mer nya bekymmer dyker upp som behöver lösas.
Skavfria kläder t ex.
Efter första långa löprundan kom jag hem typ skinnflådd med skavsår på alla möjliga ställen.
Numera genomgår jag en helkropps vaselininsmörjning innan långpassen.
Jag har även expreminterat med olika typer av strumpor, plåster, tejp för att förhindra blåsor och blånaglar.
Där är jag inte riktigt hemma ännu.
Behöver nog byta skor.
Näring och vätska är en annan sak.
Dels behöver jag lära mig vad och hur mycket jag kan äta innan och hur lång tid det behöver gå innan jag ger mig ut.
Sedan behöver jag öva på att äta under tiden jag springer.
Inte alltid magen är mottaglig för föda under löpning och inträffar det uppstår otrevliga konsekvenser som kan vara svåra att ta hand om där och då.
Det gäller att få i sig så mycket energi som möjligt utan att för den skull bli proppmätt så magen protesterar.
Sedan behöver det gå cirka två timmar från intag till löpning.
Här åt jag grekiskt yoghurt med banan, russin och cashewnötter som ger bra energi och som jag vet magen klarar av. Nutella ger snabb energi utan att belasta och bli tungt i magen.
För att hålla vätskebalansen i schack har jag provat att ta resorb före och efter.
Pannkakor har också funkat bra.
Men sedan gäller det att hålla energin igång under långpasset (som är 2-3 timmar långt).
Jag har provat olika energigels som är smidiga att ha med sig och lätta att suga i sig.
Funkar dock inte på mig.
Om det nu inte är kräkmedel jag är ute efter.
Usch och fy va äckligt!
Så jag har hittat min egen variant!
Mycket godare och funkar lika bra.
Göteborgsvarvet 20 maj är det stora huvudnumret.
Generalrepetitionen sker på lördag, 22 april på Atea Mälarmaraton.
Då springer jag min första halvmara och dessutom på hemmaplan i Västerås.
Kan inte bli bättre!
Du kan lägga ner att hitta något som mildrar blånaglar. Det är livet som långdistansare :) ofta finns inga naglar kvar överhuvudtaget vilket dock lyckligtvis går att täckamed nagellack :)