Racereport Atea Mälarmaraton 2017

Två dagar har gått sedan jag sprang min första halvmara och jag har hunnit smälta intrycken.
 
Atea Mälarmaraton var ett helt nytt lopp som arrangerades av Västerås Löparklubb.
Väldigt lyxigt att kunna springa på hemmaplan!
 
Min stora händelse och utmaning för året är Göteborgsvarvet, men när det här loppet dök upp så passade det perfekt att testa på sträckan och ha det som generalrepetition.
Inga tidsmål utan det var själva distansen jag skulle klara av.
Men under tre timmar ville jag.
 
Tävlingsdagen förflöt enligt min plan.
Uppstigning kl. 07.30.
Klunkade i mig en drinkblandning på BCAA, MSM och Resorb.
Gick sedan vidare till frukost.
 
Två proteinpannkakor med Nutella, banan och blåbär.
Jag lyckades få till dem så där exemplariskt frasiga.
Typ dränkta i kokosolja.
Jättegott och mättande.
 
Vid 09.30 tog jag ett par skedar grekisk yoghurt med russin och bananchips för att toppa energinivån.
 
Övrig tid ägnades åt att springa på toaletten.
Hur är det möjligt att bli kissnödig tjugo gånger på en timme....?
 
Starten skulle gå 11.30 för oss halvmaror och helmarorna släpptes iväg en halvtimme senare.
Efter påklädningsprocedur promenerade vi ner mot stan 10.30.
På håll hör jag speakern och för några sekunder fryser jag till is och blir livrädd att jag missat starten.
Tänk om jag läst fel?
Snacka om typisk och oerhört pinsamt att missa starten med så kort "restid" dit.
 
Tack och lov hade jag koll och Fiskartorget hade knappt börjat fyllas med löpare.
 
En halvtimme till start.
Jag hann med två kisserundor på plats.
 
Snart smäller det.
 
En kvart innan start drog Friskis & Svettis igång uppvärmningen.
Det här är första anhalten för skaderisk.
En flock ivriga människor som ska följa en instruktör.
Lätt att få en armbåge i ansiktet eller en spark på smalbenet.
 
Jag brukar dra mig undan och köra min grej lite utanför.
Att förnedra mig i grupp är inte min grej.
Saknar totalt taktänsla och kordinationsförmåga.
 
Dessutom förstår jag inte vitsen med uppvärmning.
Så varm som man blir under loppet så vill man väl spara på krafterna så länge det går.
Jag förstår att de som drar iväg i sprintertempo behöver värma upp musklerna för att inte sträcka sig, men jag som springer så långsamt har ju två mil på mig att värma upp.
 
Det var oerhört blåsigt.
Min keps flög av innan jag ens hunnit starta, så jag gick över på plan B och tog mössa istället.
Bra val.
Sprang förbi ett gäng avblåsta kepsar längs vägen....
 
Ett par minuter innan start får vi ordna in oss i fållan.
Jag ställer mig till höger.
Dels för att det är den sidan man håller när man springer långsamt men största anledningen är mitt blinda högeröga.
Jag gillar inte att ha folk på min högra sida eftersom jag inte ser dom.
 
Vantarna åker av för att kunna manövrera pulsklockan.
Speakern räknar ner.
Den där pirriga adrenalinkänslan infann sig inte riktigt som den brukar.
Jag saknade dunkande musik på hög volym som brukar piska upp stämningen.
Men knallen från startpistolen är ändå speciell.
 
Som vanligt rycktes jag med av klungan och höll ett för högt tempo mot vad jag planerat.
Fick kämpa med att återta kontrollen och hitta farten.
Men så länge vi sprang genom stan hängde jag med men sedan slog jag av på takten.
Och blev ganska omgående omsprungen av hela klungan.
Det är nackdelen med litet startfält.
Är det flera tusen löpare så är risken mindre att man blir ensam och sist.
 
Första kilometrarna var tunga och går uppför.
Det visste jag så jag sparade på krafterna och gick mycket.
Brydde mig inte om att jag blev ensam.
Tänkte att jag nog har chans att springa ikapp dem senare.
Det var full motvind och riktigt stretigt.
Jag var tacksam över att jag hade vätskebälte annars hade jag nog inte överlevt till första vätskekontrollen som kom efter ca 4 kilometer.
 
Men sen vände banan, uppförsbacke blev nerförsbacke och motvind blev medvind.
En fin raksträcka som senare går längs med Svartån.
Flack springvänlig grusväg.
Tyvärr tog blåsten på mig så jag hade inte så där pigga och lätta ben som jag hade tänkte mig att jag skulle ha på den sträckan.
 
På kommande vätskestationer var jag lite för girig och klunkade glatt i mig muggar med både vatten och energidryck.
Det straffade sig i form av illamående och då blir det svårt att springa.
Bra lärdom till nästa gång.
Bara sippa inte klunka.
 
På min favoritsträcka längs Mälaren som går vid Lögastrand, Lillåudden och Öster Mälarstrand var kraften helt slut. Jag hade avverkat 15 kilometer och det var ju nu jag skulle glänsa och sväva fram på "mina vägar".
Det gick väl sådär.
Jag fick lägga in många gåpauser för att orka.
Mannen langade lite salta pinnar som jag tuggade i mig.
De gjorde gott.
 
Blåst på härsan och tvärsan.
Jag kämpade på.
Ensam.
Ibland blev jag omsprungen av en maratonlöpare och ibland fick jag häng på någon grupp ett tag.
Men största delen av loppet sprang jag ensam, så det blev mer som ett träningspass och inget fel med det.
Jag blir bara lite orolig att jag ska springa vilse och inte hitta bansträckningen.
Men det löste sig.
 
Sista kilometrarna hade jag verkligen önskat pepp av musik.
Jag får skylla mig själv att jag inte lärt mig ladda ner listor och springa med lurar.
Man kan ju inte förvänta sig arrangemang likt Tjejmilen när det är ett så nytt lopp.
 
Till slut fick jag vittring på målet.
Bara en till backe att flåsa uppför i Vasaparken innan det var dags för upplopp.
Lycklig skuttade jag över mållinjen och fick min efterlängtade medalj.
 
Tiden blev 2 timmar 47 minuter och 55 sekunder.
Under 3 timmar som jag hoppats.
Jättenöjd och stolt över att jag lyckats genomföra loppet och att kroppen höll!
 
Åt min mål-Snickers och drack återhåmtningsdryck för att sedan promenera hem igen.
Dusch och sedan pizza!
 
Satt sedan och beundrade medaljen resten av kvällen.
Taggar: racereport halvmara, Atea Mälarmaraton, Mälarmaran, att springa ett halvmaraton;

Kommentarer :

#1: Christin

Bra jobbat! Kul att det funkar att springa igen, du är en riktig kämpe. Har missat att läsa bloggen ett tag nu men skoj att se hur bra det gått.

Svar: Tack Christin! Ja jag är jätteglad och tacksam över att träningen har lönat sig!
Mitt liv 2.0

skriven
#2: Sussi - Livet i söder!

Superbra jobbat!

Svar: Tack snälla!
Mitt liv 2.0

skriven

Kommentera inlägget här :