Jag tror inte andra skulle beskriva mig som tjock.
Men definitivt inte som smal heller.
Kanske något där mitt i mellan.
Mysmullig?
För 1,5 år sedan...
Jag tittar mig i spegeln, men det jag ser stämmer inte överrens med den bild jag har av mig själv.
Har jag köpt en spegel som ljuger?
Ställer mig på vågen istället men den bekräftar bara kallt och hånleende vad spegelbilden nyss visat.
Knappar in vikt och längd på datorn och får fram ett BMI som betyder ÖVERVIKTIG.
Men va? Det kan väl inte stämma. Slog jag kanske in fel?
Drar med en suck på mig jeansen och lyckas hålla andan tillräckligt länge för att kunna stänga knappen.
Jag lyckas men byxlinningen klämmer och plötsligt är magen "all over the place" så att säga...
En osmickrande valk ger sig till känna mellan byxkanten och bh-n.
Den nöjer sig inte med det utan sprider sig även till sidorna och baksidan av ryggen.
Letar fram en bylsig tröja att dölja det hela med.
Men vad hände?
Och när hände det?
Jag som alltid varit "den där smala tjejen" som gick klädd i tighta, figurnära klänningar, dräkter och pumps.
Hon som kunde äta fem wienerbröd till lunch men inte gå upp ett gram.
Jo antagligen var det 30 som hände.
Den magiska åldersgränsen då man måste börja kämpa för att hålla igång förbränningen.
Och tre graviditeter med megamage gjorde säkert sitt till också.
Men det kom så smygande.
Så förädiskt började hullet att svälla ut lite i taget.
Men till slut fick jag nog!
Fick nog av att stöna och pusta när jag skulle sätta på mig skorna, blev arg för att inte kunna sitta på knä för låren var för tjocka, var trött på att vara trött...
Så jag började löpträna.
Och blev besatt.
Satte upp mål att kunna springa en mil under timmen och tränade järnet för att nå det.
Gjorde alla nybörjarfel man kan göra och bröt konstant mot kroppens varningssignaler.
För det var ju så roligt! Och jag som aldrig direkt tränat förut hade ju hittat min grej och jag hade för första gången i livet träningsmål som skulle uppfyllas.
Jag hade verkligen inte tid att ta hänsyn till skador, så jag körde på.
Så här i efterhand kan jag faktiskt förstå kroppen.
Varför den gick sönder. Varför den svek mig.
Men igentligen så var det ju jag som svek kroppen.
Tvingande ut den på pass som den inte var anpassad eller förberedd på.
Överviktig och inte en muskel på kroppen.
Det kunde bara sluta på ett sätt.
Kroppen höll inte.
I maj 2014 fick jag en höftskada, som gjorde att jag inte ens kunde gå smärtfritt.
Kryckor, behandlingar, otydliga prognoser.
Uppgiven och deppig.
Hela höftgrejen skriver jag om i ett eget inlägg, det är så omfattande.
Så vi snabbspolar fram till nuläget.
Efter drygt ett års väntetid har jag äntligen varit hos ortopeden och fått min dom - jag kommer inte kunna springa igen.
Eller som läkaren uttryckte det "Jag avråder starkt från att löpträna".
Men han kunde inte direkt förklara vad som är fel men däremot var han tydligen med att de inte kunde hjälpa mig.
"Det finns inget att göra".
Han kunde inte förklara vad det är som gör ont och varför jag inte kan sitta hade han heller inget svar på.
Så jag gick därifrån utan svar på mina frågor och inte ett dugg klokare.
Men det är inget "svar" jag nöjer mig med.
Jag kommer gå vidare för att få en second opinion från en annan läkare.
Helst vill jag hitta en riktig idrottsläkare, som är insatt och kunnig och även har förståelse för att man vill kunna träna och röra på sig.
Inte någon som bekvämt hänvisar till att "åldern tar ut sin rätt" eller "allt kan inte besvaras".
Men just nu orkar jag inte ta strid med sjukvården igen.
Det får vila lite och under tiden tar jag tag i det själv.
På mitt eget sätt.
För jag ska bevisa för dom om att jag visst kommer kunna springa!
Jag kom till en viktig vändpunkt då jag insåg att jag bara har mig själv att lita på.
Det är jag som ska fixa det här!
Så nu tänker jag ge kroppen de allra bästa, tänkbara förutsättningar så får vi se vad kroppen ger tillbaka.
Ett experiment på min kropp!
Nu är det fokus på de saker som är bra för min kropp:
- Äta nyttigt
- Bygga muskler
- Återhämtning
Det första jag gjorde var att sluta med godis, choklad och fikabröd, dvs allt med socker.
I dag har jag varit sockerfri i 122 dagar, men igentligen räknar jag inte längre.
Det är bara naturligt.
Med den lilla justeringen i min kost har jag gått från 83 kg till 70 kg och nu säger BMI att jag är "normal".
Sen tränar jag 5-6 dagar i veckan och känner hur jag blir starkare för varje dag.
Det här ska gå bra!
Mitt motivationsmål är:
Att springa 1 mil under timmen.
På Tjejmilen.
I New York.
2018.
På min 50-årsdag.
Då ska jag vara i mitt livs form!
Så det så....
Vad modigt av dig att blotta en så privat del av vardagen. Det kan vara så skönt att få ner tankar på pränt, det blir så verkligt på något sätt.
skrivenGillar kämparandan och envisheten!😊