Höften som inte höll måttet

Nu har jag lagt till en ny kategori "Skador och annat elände".
Det är inte bara höften som bråkar, jag har lite annat smått och gott att ta hänsyn till också, som jag kanske berättar om längre fram.
De flesta skador är hästrelaterade, så det finns en god orsak till varför jag inte rider längre.
 
Men det här ska handla om min höft, som är den stora orsaken till ny blogginriktning.
Det är "tack vare" den skadan som jag faktiskt ändrat min livsstil så dramatiskt.
(Varning för långt och rörigt inlägg).
 
Allt började väl igentligen i början av 2014.
Jag hade "sprungit" Tjejmilen året innan. Eller i alla fall genomfört den.
Uppladdningen var inte optimal och jag hade inget vettigt träningsupplägg innan loppet.
Såg det mest som en rolig grej. 
Men jag minns att jag var så besviken, för jag kunde inte prestera bra när det gällde.
Jag hade (såklart) fått migrän samma dag och nu gällde det bara att ta sig igenom det.
Att inte ställa upp, fanns inte på kartan.
 
Det var känslan av att jag hade så mycket mer att ge, som fick mig att tänka till året därpå (2014).
Jag skulle träna seriöst för detta och målet var att springa under timmen!
Dessutom kunde man det året för första gången, som "vanlig motionär", få delta i SM på milen.
Det blev en annan viktig och rolig sporre.
Jag skulle springa SM!
Det loppet skulle gå i juli, så det skulle bli en bra avstäming på hur formen var inför Tjejmilen som gick i september, då jag skulle uppfylla min måltid.
 
Jag som aldrig har idrottat (förutom ridningen då) eller tävlat i hela mitt liv, blev helt plötsligt väldigt intresserad av att sätta upp mål, slå rekord och utmana mig själv.
Och samla medaljer!
Att tävla och få medalj utifrån prestation var det ju såklart inte tal om.
Nej här gällde det att tänka taktiskt och anmäla sig till lopp där alla som kommer i mål får medalj.
Lite som vinst varje gång, när man tar lotter.
Och var det någon gång jag skulle ta en SM-medalj, så var det i år, sen kanske de ändrar reglerna igen och stänger för motionärer.
 
Jag laddade ner Runkeeper samt en app med ett träningsprogram, som var anpassat för att komma ner under timmen på milen.
Fyra pass i veckan, med varierande innehåll på tempo och sträckor.
Man började lugnt och sedan blev det tuffare och tuffare.
 
Jag följde programmet slaviskt.
Gjorde det största nybörjarfelet av alla, nämligen struntade i att lyssna på kroppen.
Gick ut för hårt och bara körde.
Så fel och så förödande.
 
En fläskig och omusklad kropp ska så klart inte utsättas för detta.
Jag förstår att kroppen tydligt signalerade att jag skulle sakta ner.
Att den inte var med på noterna.
Inte rustad, inte förberedd.
Inte ens tillfrågad.
Jag borde såklart ha lagt in styrketräning för att stabilisera och bygga upp musklerna, istället för att bara mala ner dem.
Två av löppassen borde ha ersatts med muskelträning istället.
Men det är ju lätt att vara efterklok...
 
Sa appen att jag skulle löpträna fyra gånger i veckan, så gjorde jag det.
Under tiden hann jag rada upp alla klassiska löparåkommmor:
Ömma benhinnor, svullna och överansträngda knän, upphakade fotleder, irriterande skavsår, brännande blåsor, blånaglar....ja listan kan göras lång.
 
Men den utlösande händelsen skedde 24 maj 2014.
Jag skulle springa lite längre än min vanliga 5-kilometersrunda och vek av på ett annat spår ute i terrängen.
Jag som både är halvblind, klumpig och inte lyfter på fötterna, snubblade ganska kraftigt på en rot.
Blev rädd att jag stukat vristen, men den kändes faktiskt OK så jag kunde fortsätta springa.
När jag var klar och skulle strecha, så tog det tvärstopp när jag skulle strecha vänster lår.
(Man tar tag i foten och så ska den pressa mot rumpan).
Det gick inte att få benet mer än 90 grader från knät, sen gick det i baklås på något sätt.
Som att något satt fast i knät och spärrade rörligheten.
Lite läskigt var det och jag linkade hem och fick inse att jag måste vila.
Efter ett par dagar lyckades jag dock lirka förbi stoppet och jag kunde böja benet bakåt igen.
Toppen, ut och springa igen!
Och så låste det sig förstås igen...
Sjukgymnast, vila, strech och rehab under några veckor.
 
Det släppte hyfsat i knät, även om det sedan dess sprakar, knastrar och gluckar i knät.
Men det gör inte ont. Känns bara olustigt.
 
Även om benet gick att böja igen, så drog det ganska kraftigt på utsidan av vänster ben och jag började få ont i höften av att gå.
Benen brukar ju gå av sig själva, inget man tänker på att "nu ska jag flytta fram vänster ben, och sedan höger" utan det sköter sig ju själv.
Men vänster ben började strejka och jag blev medveten om varje steg och fick tvinga fram det.
Märkte att rörelsemönstret började ändras. Istället för att gå rakt fram som normala ben, tog den en svängade rörelse i en båge ut från kroppen och foten pekade innåt.
Hade ingen riktig kontroll eller kontakt med benet.
Jag började ta hissen istället för trapporna på jobbet, slutade gå ut på lunchen och planerade mina utskrifter så jag skulle slippa gå flera gånger till skrivaren.
För det gjorde så ont att gå!
Det kändes som en skruvmejsel vred om ett varv i höftkulan för varje steg jag tog.
Men jag fortsatte springa så gott det gick...
 
Gick på semester vid midsommar och invigde den med ett läkarbesök på vårdcentralen.
Insåg att något måste göras, då jag knappt kunde gå.
Gick därifrån med remiss till röntgen, recept på antiinflammatoriskt och ett par kryckor...
 
Läkaren kunde ganska snabbt konstatera trochanterit, inflammation i höften.
Hon behövde bara nudda utsidan av höften för att jag skulle rycka till av smärta.
Hela partiet från vänster skinka ner till knät, var ett enda bultande och ömt inflammationsområde.
Röntgen skulle göras för att utesluta skelettskada och blev jag inte bättre skulle jag höra av mig i slutet av sommaren för att få remiss till ortopeden.
 
Gick på drop-in och fick röntgen genomförd redan dagen efter.
Vis av tidigare upplevelser, bad jag dem skicka remissvaret även direkt hem till mig.
Att vänta på en läkare som aldrig hör av sig, har jag tröttnat på.
Man får se till att hålla sig informerad själv, vilket visade sig vara bra, då svar uteblev från min läkare.
 
Fick en lång harang på latin, som jag med hjälp av google samt sjukgymnast, lyckades översätta till att höftkulan stod ut från "skålen" i bäckenet där den i vanliga fall ska sitta. I övre kanten fanns även pålagringar.
Det nämndes även nåt om att det kan vara tecken på impingement, vilket leder till att höften hamnar i kläm och smärta uppstår.
Tydligen finns det en relativt ny titthåls-metod där man kan gå in och skrapa bort denna kant, men det utförs bara av ett fåtal kirurger i landet.
 
Jag åt mina smärtstillande- och antiinflammatoriska piller i ett par dagar innan jag kastade dom.
Min mage klarar inte av den här typen av medicin och magkatarr hade jag redan innan.
Hade tur att få stötvågsbehandling istället hos en sjukgymnast.
Det är en alternativ behandling till piller och bearbetar musklerna på djupgående nivå och får igång en läkande process.
 
Fick även tid hos en sjukgymnast för att komma igång med rehabövningar.
I såna här lägen väljer jag att vara aktiv och göra så mycket som jag själv kan för att hjälpa till med läkningen, istället för att lägga mig på soffan och vänta.
Jag vill känna att jag är med och påverkar.
Innan bedömning av ortoped, så blev det mest strechövningar och höftstärkande rörelser i läxa.
 
Och som jag strechade om dagarna och så välbehövligt det var.
Så fruktansvärt stel och tight i musklerna!
Jag kunde inte ens korsa benen genom att föra vänster ben framför höger ben och placera vänster fot till höger om högerfoten.
Det tog emot och gjorde ont i höft- och lårmusklerna.
Jag upptäckte även hur svag jag var i höftpartiet.
MIn höftövning, som jag fortfarande gör dagligen, går ut på att stå rakt upp och ner och sedan föra benet rakt ut från kroppen så långt det går.
Tre set med 20 repetitioner på varje ben.
Efter 2-3 st rann både svett och tårar. Det var så jobbigt!
Och jag skulle göra 60? Helt omöjligt!
Testa själva så ser ni om ni har tränade muskler på sidan.
Oftast ör det ett parti man glömmer bort.
(Nu har jag dock efter mycket träning fått upp muskelstyrkan och gör relativt enkelt 3x20 på varje ben).
 
Det var tur att jag hade semester, för det här tog nästan hela dagen att genomföra.
Min man fick hjälpa mig att strecha genom att trycka och böja benen i olika positioner. Jag var för svag för att göra det själv.
Låg på golvet och skrek av smärta, vrålade "nej sluta" och bröt ibland ihop av skratt för det kändes så hopplöst.
Ett under att inte grannarna ringde polisen.
Det måste ha trott att det skedde minst ett mord om dagen inne hos oss...
 
Skuttade iväg två gånger i veckan på kryckor för att få min stötvågsbehandling och blev allt mer orolig för hur det skulle gå med mitt första lopp.
SM-milen var bara ett par veckor bort och jag kunde inte ens gå för egen maskin.
 
Blev riktigt ledsen och deppig över att jag kanske skulle missa loppet och att jag kanske aldrig någonsin mer skulle kunna springa en mil.
Min man kom med uppmuntrande inspel om att jag kan springa 5 kilometer i stället, att det var så mycket mer skonsamt för kroppen och det finns massor av 5-km lopp att ställa upp i.
Men nej, det tröstade mig inte.
Jag skulle springa milen eller så fick det vara.
 
Jag tycker att alla som klarar att springa en mil är en vinnare, oavsett tid.
5 kilometer kan "vem som helst" klara av med lite vilja och ska man utmärka sig där, måste det ske på riktigt snabb tid.
Inget som var aktuellt för min del.
Här hade jag hittat en utmaning som jag visste att jag skulle kunna klara av om jag tränade för det.
Jag som aldrig idrottat, tävlat eller på annat sätt blivit uppmärksammad för någon prestation.
Nu hade jag ju hittat min grej som skulle göra mig själv stolt över att jag klarade.
Och kanske att andra också skulle tycka att jag gjorde något bra.
Och som kronan på verket, så skulle jag få medalj som det slutgiltiga beviset på att jag överträffat mig själv och genomfört ett millopp.
Låter jättefånigt när jag skriver det, men det kändes så viktigt för mig att få behålla löpningen.
Jag såg hur jag och mannen skulle resa runt i Europa och tillsammans upptäcka städerna genom att jogga fram på gatorna.
Vi skulle välja resmål där jag kunde kombinera weekendresan med att delta i olika lopp.
Det skulle bli så roligt....
Skulle min dröm ta slut innan den ens hade börjat?
 
Jag deppade vidare ett tag till, tills det en dag slog mig.
Men vem är jag som sitter och surar över att jag inte kan springa en mil?
Det finns folk som sitter i rullstol eller befinner sig i ännu värre öden.
Hur kan jag sitta här och vara missnöjd när jag i alla fall fortfarande kan gå.
Och så ändrade jag mental inställning och började fundera på vad jag faktiskt kunde göra själv för att underlätta så mycket som möjligt.
Kom fram till att en viktnedgång skulle gynna läget och att styrketräning definitiv var ett måste.
 
Man behöver inte "gilla läget" om det är något man är missnöjd eller ledsen över.
Men man kan acceptera sin situation som den är. 
Det blir stor skillnad.
Se möjligheter istället och ta tag i saken själv istället för att gnälla och tycka synd om sig själv.
Det blir om inte annant, trevligare för omgivningen om man har en mer positiv inställning.
 
 Sommaren gick och jag  blev lite bättre men inte bra, så jag ringde min läkare och bad om remiss till ortopeden.
Jag ville även gärna göra en magnetröntgen innan för att spara tid, så ortopeden skulle ha hela bilden klar för sig.
Det ville inte läkaren utan skickade in remissen ändå till ortopeden.
Två veckor senare skickade ortopeden tillbaka remissen till läkaren.
De ville att jag gjorde en magnetröntgen först innan jag kom dit för bedömning...
Tillbaka på ruta ett och vänta på ny remiss till magnetröntgen.
Tre månaders väntetid...
Orkade inte vänta utan bad om att få bli skickad någon annan stans i landet och hade inom en vecka tid på Sabbatsberg.
Jättesmidigt, då det ligger på gångavstånd från kontoret i Stockholm.
Röntgen var snabbt genomförd och jag bad återigen om att få provsvaret hemskickat vilket jag fick.
Inga fler fynd, dock en ny kallelse för att göra om röntgen med kontrastvätska.
Jag har opererat mig för disckbråck för tio år sedan och de ville titta lite närmare på hur det såg ut i det området.
Inga problem, jag åkte dit en gång till och nu var vi framme i oktober.
Så fort min läkare fick röntgensvaren, skulle min remiss åter skickas till ortopeden.
Kanske jag skulle hinna få en tid i år?
 
Jag hade en intensiv höst på många sätt och blev ganska utarbetad.
Orkade inte riktigt ta tag i träning och viktnedgång på ett seriöst sätt, utan det var nog mer på det mentala planet som jag jobbade med förändring.
Tänka positivt och se möjligheter!
Vara aktiv och göra egna val.
 
Inflammationen i höften hade släppt, musklerna var lite mer töjbara och medgörliga och jag kunde gå utan smärta.
Det som nu besvärade mig mest var att sitta. 
Jag försökte stå så mycket det bara gick på jobbet, men mina dagar består tidvis av många möten och det är inte alltid att det känns bekvämt att stå upp, beroende på vilka man träffar.
Så det blev en del sittande och försöka hålla masken när smärtan slog ner som blixtar utan förvarning.
Det var två olika varianter av smärta, "vrida om en skruvmejsel i höften" eller "hacka med vass kniv i låret eller ljumsken".
Vet inte vilken som var värst, men som tur var höll det inte i sig så länge, utan mer kom och gick medan jag satt.
Sedan när jag väl fick resa på mig så var det streching som gällde på någon avskild plats (oftast toaletten) för att kunna röra mig igen.
 
Att köra bil blev ett stor problem, inte bara för att det innebar sittande.
Jag kom in med höger kroppshalva, men sen var det värre.
Hade ingen kraft att lyfta vänster ben, så jag fick lyfta in benet med hjälp av händerna.
Det är just den lilla uppåtrörelsen med benet som inte funkar och eftersom det är det benet som ska sköta kopplingen, blev det onekligen komplicerat.
Varje kopplingsrörelse blev en plåga och vi började fundera på att byta till automat.
 
Att köra till jobbet tog ca 40 minuter och när jag kravlade mig ur bilen var tillståndet i höften klart förvärrat än när jag stigit in i bilen.
Det var bara att köra en strechrunda på parkeringen så jag skulle kunna gå vidare mot jobbet sedan.
 
I november förra året började jag att åka buss istället.
Lite längre restid och mer sittande, men jag klarade helt enkelt inte av att köra längre.
Tack och lov kan jag ibland, när det ges tillfälle, jobba hemifrån och det är verkligen en dubbelvinst för mig.
Jag besparar kroppen ca två timmars sittande, plus att jag får två timmar "tillgodo", som jag kan använda till träning istället för restid.
Jackpot!
 
 Det började närma sig jul och jag slog en signal till ortopeden för att kolla hur jag låg till i kölistan.
Fick en kalldusch till svar att de inte hade fått någon remiss!
Med kraftigt förhöjt blodtryck, ringde jag vansinnig till vårdcentralen för att reda ut varför ingen remiss hade skickats.
Fick en telefontid då läkaren skulle ringa upp....
Hann bli både förbannad, ledsen och uppgiven.
Men tyvärr inte förvånad.
Inte första gången det slarvas.
 
Jag hade "hamnat mellan stolarna" (dvs de hade glömt bort mig, alternativt sket i mig) men nu skulle remissen skickas in.
Så mycket tid som går till spillo.
Jag vill ha besked vad det är för fel på mig!
 
Nåja, bara att fortsätta vänta.
Fick så småningom en kallelse till ortopeden i Köping i april 2015.
I brevet kunde jag läsa att jag var välkommen till "Ryggspecialist för bedömning av min ryggskada".
Vet nu inte om jag ska skratta eller gråta...
Ryggskada?
Jag behöver träffa en höftspecialist!
Kastar mig upprörd och uppgiven på telefonen för att reda ut misstaget.
Berättar att det nog blivit någon miss och att det är höften som jag har problem med, inte ryggen.
Sköterskan står på sig och menar att läkarna har bedömt det som ett ryggproblem.
Jaha?
Men de har ju inte ens träffat mig. Än mindre lyssnat på vad jag har för symptom!
Men nej det var tvärstopp, enligt läkarna har jag problem med ryggen.
(Jag antar att de fastnat vid att jag har haft diskbråck, men det är åtgärdat och inget som besvärar mig längre).
 
Jag gör ytterligare två ilskna försök till att ringa upp och få en läkartid för rätt åkomma, men utan resultat.
Fick vid alla tre tillfällen prata med olika sköterskor och alla hade samma uppfattning.
Jag har ont i ryggen.
Vill jag inte ha tiden är det bara att boka av.
 
Så jag tog såklart tiden i Köping.
Vill verkligen inte ramla ur rullorna och börja om igen, nu när det gått nästan ett år sedan skadan.
 
I samma sekund som jag går in genom dörren för att träffa läkaren, säger hon, utan att hälsa och utan att lyfta blicken från några papper, att "nu när jag kommit så här långt i utredningen så kvarstår det bara att hon ska bedöma om det går att operera eller inte".
Jag blir lite kallsvettig och hinner tänka "undrar vilken kroppsdel de tänker operera" innan jag tar sats och förklarar att det nog skett ett missförstånd.
Jag har inte ont i ryggen men väl en besvärnade höft och jag skulle verkligen behöva träffa en höftspecialist.
Dessutom anser jag mig inte kommit så långt i utredningen, då det här är första gången jag träffar en läkare och får en chans att gå igenom mina röntgensvar.
 
Nu har jag fångat hennes uppmärksamhet.
Hon tittar upp, rynkar pannan lite förvånat och sätter sig sedan lugnt ner på en pall och låter mig berätta hela historien.
Hon var mycket förstående men ville såklart ändå göra diverse ryggundersökningar när jag ändå var där och det var helt OK för mig.
Upp på britsen och låta henne böja benen i olika vinklar, ner på golvet och stå rakt, böja åt sidorna, framåt, bakåt, sitta på huk, gå på tå, gå på hälarna osv.
 
Efter ett par minuter konstaterade hon att problemet inte sitter i ryggen och att jag nog borde gå till en höftspecialist istället....
Jag svalde ett "vad var det jag sa" och bad henne istället försöka ordna en tid åt mig så fort som möjligt, så jag inte skulle behöva stå i kö i de obligatoriska 3 månaderna igen.
Hon lovade att göra sitt bästa.
 
Då hade jag spillt en halv arbetsdag i onödan utan att ha fått några vettiga svar och tiden fortsätter att rinna iväg.
Och ännu värre, jag tog upp en läkartid som en ryggpatient skulle ha behövt istället.
 
Vid det här laget har jag tagit tag i min träning på ett bra sätt och även slutat med socker, vilket visar sig vara väldigt bra för vikten.
Att vågen börjar bli på bättre humör samt att jag kan sluta med magkatarssmedicinen, gör att jag sporras vidare med mitt godisuppehåll.
Jag är på rätt spår!
Men jag har ännu inte vågat ta några löpsteg.
Det får vänta lite till.
Och det gör fortfarande ont att sitta.
 
Fick ett läskigt bakslag i maj när jag var på kurs i två dagar och det blev rätt mycket sittande.
Efter det tappade jag plötsligt kontrollen över vänster ben igen och det började bete sig som i somras.
Satt jag på golvet eller i en stol kunde jag inte lyfta benet uppåt. Inget hände.
Och det gjorde ont att gå igen.
Kanske en nerv som kom i kläm?
Dessutom fick jag värk och hur jag än låg i sängen så släppte det inte, så det blev några sömnlösa nätter.
Blev såklart orolig men ökade på rehabövningarna för höft och länd och efter några dagar så vände det.
Men uppenbarligen så funkar det inte att sitta.
 
I juni fick jag tid hos ortopeden i Västerås!
Som jag sett fram emot detta.
Äntligen skulle jag få svar på alla mina frågor.
 
Läkaren presenterade  sig som specialist på proteser.
Det kändes lite otippat och läskigt.
Först ska de operera ryggen för att sedan ta bort benet och ersätta det med en protes....?
I detta läge kände jag dock att jag inte hade tid att hänga upp mig på såna bagateller. Nu var jag ju äntligen hos ortopeden i alla fall, med inriktning på rätt kroppsdel dessutom.
 
Han kastade några snabba blickar på mina röntgenbilder och sa att det inte fanns något de kan hjälpa mig med.
Operation var inte ett alternativ och han såg ingen annan möjlig behandling heller.
Om jag hade varit en aktiv tonåring, hade man kunnat överväga en operation som går ut på att såga itu bäckenet i tre delar, för att sedan pussla ihop det så det passar runt höftkulan.
Det fanns dock inga garantier att det skulle förbättra läget.
Och så var det med det.
Jag satt helt förstummad.
En sån operation hade jag givetvis aldrig gått med på, även om den hade erbjudits mig.
Men undermeningen med detta var att i min ålder får man inte ha så höga krav på att kunna röra sig (jag är 47) och man får helt enkelt acceptera att allt inte går att förklara.
Han hade ingen aning om varför jag hade ont när jag sitter och gjorde ganska klart att han inte var intresserad av att utreda det heller.
Sen hänvisade han till att han hade andra patienter som väntade och att jag måste gå.
Vilket jag också gjorde.
Jag blev så chockad av det dåliga bemötandet och obefintliga svaren på mina frågor, att jag inte kom mig för att protestera utan reste mig bara upp och gick.
 
Tänkte när jag bedrövad gick ut genom dörren, att om jag hade varit en häst, så betydde det där att jag nyss blivit utdömd av veterinären och med största sannorlikhet var på väg till slakt inom ett par dagar.
Möjligen skulle man överväga om jag dög till promenadhäst, eller kanske sällskapshäst.
Alternativet som avelssto var nog inte aktuellt med tanke på ålder, trots tre tidigare exemplariska avkommor.
 
Snopet slut på något jag väntat på i över ett år.
Fortfarande inga svar på vad jag igentligen har för fel, vad jag kan göra för att förbättra läget och vad som kan försämra det.
Det enda jag fick med mig var att höften inte passar in och att jag inte ska löpträna något mer.
 
Gick hem och anmälde mig samma dag till Tjejmilen i september...
Vägrar acceptera att jag inte kan springa när jag inte får en förklaring till varför.
Blir ännu mer övertygad om att jag ska klara det här på egen hand. 
Gå ner i vikt och träna smart.
 
Jag ska givetvis även kräva en second opinon av en annan läkare.
När jag orkar ta tag i detta igen.
Luften gick ur mig efter att ha kämpat ett år för ingenting.
 
Om någon har något tips på en bra idrottsläkare, gärna med inställningen att det är OK att röra sig även efter 40 år fyllda, tar jag tacksamt emot det!
Jag bor i Västerås men kan tänka mig att åka vart som helst, bara jag får hjälp.
Ska ta tag i detta under hösten igen.
Behövde bara pausa under sommaren för det tar på krafterna att fajtas med/mot sjukvården.
 
Mitt stora motivationsmål är att jag vill springa Tjejmilen under timmen, i New York 2018 på min 50-årsdag.
Då har jag tre år på mig att bygga upp mig till mitt livs form.
Delmålet blir Tjejmilen i Stockholm i höst för att stämma av hur kroppen svarar.
 
När jag har provat allt.
Gett kroppen det allra bästa förutsättningarna.
Om det då fortfarande inte fungerar att springa.
Ja då kan jag acceptera det, men inte innan jag gett mig själv alla chanser.
 
Men att inte kunna sitta?
Det är onekligen svårare att leva med och försvårar livet ganska markant.
 
Jag är inte redo att lägga skorna på hyllan!
 
 
 
 
Taggar: höftproblem, ont i höften när jag springer, trochanterit, löparskador, höftsmärta, stram lårmuskel, stötvågsbehandling, inflammation i höften, ortopeden i Vösterås, strecha höftböjaren;

Mitt liv 2.0

Jag tror inte andra skulle beskriva mig som tjock.
Men definitivt inte som smal heller.
Kanske något där mitt i mellan. 
Mysmullig?
 
För 1,5 år sedan...
Jag tittar mig i spegeln, men det jag ser stämmer inte överrens med den bild jag har av mig själv.
Har jag köpt en spegel som ljuger?
Ställer mig på vågen istället men den bekräftar bara kallt och hånleende vad spegelbilden nyss visat.
Knappar in vikt och längd på datorn och får fram ett BMI som betyder ÖVERVIKTIG.
Men va? Det kan väl inte stämma. Slog jag kanske in fel?
Drar med en suck på mig jeansen och lyckas hålla andan tillräckligt länge för att kunna stänga knappen.
Jag lyckas men byxlinningen klämmer och plötsligt är magen "all over the place" så att säga...
En osmickrande valk ger sig till känna mellan byxkanten och bh-n.
Den nöjer sig inte med det utan sprider sig även till sidorna och baksidan av ryggen.
Letar fram en bylsig tröja att dölja det hela med.
 
Men vad hände? 
Och när hände det?
Jag som alltid varit "den där smala tjejen" som gick klädd i tighta, figurnära klänningar, dräkter och pumps.
Hon som kunde äta fem wienerbröd till lunch men inte gå upp ett gram.
 
Jo antagligen var det 30 som hände.
Den magiska åldersgränsen då man måste börja kämpa för att hålla igång förbränningen.
Och tre graviditeter med megamage gjorde säkert sitt till också.
 
Men det kom så smygande.
Så förädiskt började hullet att svälla ut lite i taget.
Men till slut fick jag nog!
Fick nog av att stöna och pusta när jag skulle sätta på mig skorna, blev arg för att inte kunna sitta på knä för låren var för tjocka, var trött på att vara trött...
 
Så jag började löpträna.
Och blev besatt.
Satte upp mål att kunna springa en mil under timmen och tränade järnet för att nå det.
Gjorde alla nybörjarfel man kan göra och bröt konstant mot kroppens varningssignaler.
För det var ju så roligt! Och jag som aldrig direkt tränat förut hade ju hittat min grej och jag hade för första gången i livet träningsmål som skulle uppfyllas.
Jag hade verkligen inte tid att ta hänsyn till skador, så jag körde på.
 
Så här i efterhand kan jag faktiskt förstå kroppen.
Varför den gick sönder. Varför den svek mig.
Men igentligen så var det ju jag som svek kroppen.
Tvingande ut den på pass som den inte var anpassad eller förberedd på.
Överviktig och inte en muskel på kroppen.
Det kunde bara sluta på ett sätt.
Kroppen höll inte.
 
I maj 2014 fick jag en höftskada, som gjorde att jag inte ens kunde gå smärtfritt.
Kryckor, behandlingar, otydliga prognoser.
Uppgiven och deppig.
Hela höftgrejen skriver jag om i ett eget inlägg, det är så omfattande.
 
Så vi snabbspolar fram till nuläget.
Efter drygt ett års väntetid har jag äntligen varit hos ortopeden och fått min dom - jag kommer inte kunna springa igen.
Eller som läkaren uttryckte det "Jag avråder starkt från att löpträna".
Men han kunde inte direkt förklara vad som är fel men däremot var han tydligen med att de inte kunde hjälpa mig.
"Det finns inget att göra".
Han kunde inte förklara vad det är som gör ont och varför jag inte kan sitta hade han heller inget svar på.
Så jag gick därifrån utan svar på mina frågor och inte ett dugg klokare.
 
Men det är inget "svar" jag nöjer mig med.
Jag kommer gå vidare för att få en second opinion från en annan läkare.
Helst vill jag hitta en riktig idrottsläkare, som är insatt och kunnig och även har förståelse för att man vill kunna träna och röra på sig.
Inte någon som bekvämt hänvisar till att "åldern tar ut sin rätt" eller "allt kan inte besvaras".
Men just nu orkar jag inte ta strid med sjukvården igen.
Det får vila lite och under tiden tar jag tag i det själv.
På mitt eget sätt.
För jag ska bevisa för dom om att jag visst kommer kunna springa!
 
Jag kom till en viktig vändpunkt då jag insåg att jag bara har mig själv att lita på.
Det är jag som ska fixa det här!
Så nu tänker jag ge kroppen de allra bästa, tänkbara förutsättningar så får vi se vad kroppen ger tillbaka.
Ett experiment på min kropp!
 
Nu är det fokus på de saker som är bra för min kropp:
- Äta nyttigt
- Bygga muskler
- Återhämtning
 
Det första jag gjorde var att sluta med godis, choklad och fikabröd, dvs allt med socker.
I dag har jag varit sockerfri i 122 dagar, men igentligen räknar jag inte längre.
Det är bara naturligt.
Med den lilla justeringen i min kost har jag gått från 83 kg till 70 kg och nu säger BMI att jag är "normal".
Sen tränar jag 5-6 dagar i veckan och känner hur jag blir starkare för varje dag.
Det här ska gå bra!
 
Mitt motivationsmål är:
Att springa 1 mil under timmen.
På Tjejmilen.
I New York.
2018.
På min 50-årsdag.
Då ska jag vara i mitt livs form!
 
Så det så....
 
 
 
Taggar: övervikt, BMI, gå ner i vikt, träningsblogg, hälsoblogg;

Vem är den där Chocochock?

Nu är jag snart uppe i 400 blogginlägg om det underbara ämnet choklad.
I takt med att inläggen ökar, verkar det även ha tillkommit ett antal nya läsare vilket är jätteroligt.
För er som kommit in på senare tid och inte orkat läsa igenom alla gamla inlägg (rekommenderas dock) så kör jag helt fräckt en repris rakt av på mitt allra första inlägg, där jag beskriver mitt förhållande till choklad.
 
Finns det något som heter chocoholic? I så fall är jag nog en sån.
Helt besatt av choklad!
Men inte vilken choklad som helst. Jag har bestämda åsikter om vad som är gott och hur det ska smaka, vad som passar ihop osv.
Det ÄR skillnad på finchoklad och fulchoklad!
(Och vit choklad finns inte. Det är ingen choklad. Det är bara äckligt)!
 
Vill ni följa med på min chokladresa, så kan ni förvänta er ärliga hyllningar eller brutala sågningar av alla sorters choklad som jag provar, samt nostalgiska tillbakablickar på smaker från barndomen.
Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla innehållet i en Twistpåse, Alladinask eller Bridgeblandning från 70-80 talet! 
Jag kan också med skrämmande exakthet, återge hur förpackningar såg ut när jag var liten, vilket papper chokladbitarna var inslagna i och vart i hyllan de låg placerade i olika affärer.
Jag minns hur många plopp jag kunde köpa på OK för min veckopeng på 1 kr. (4 st)!
Och känn på den här då - jag minns min allra första godispåse som jag stolt köpte helt själv som 5-åring på Konsum. En påse chokladknappar! Kostade exakt 1 kr och låg på bekväm höjd längst ut till vänster på hyllan neranför tuggummin och klubbor (De där runda som fanns i två melerade färger, blått/vitt/rött eller grönt/vitt/rött. Ni vet de som var inslagna i genomskinlig hoptvinnad plast som var helt omöjlig att skala av).
På hyllan längst upp stod kartonger uppradade med punchknappar, gelebåtar och bridgeblandning dit jag inte nådde ens om jag stod på tå.
 
Borde jag söka hjälp för att jag kommer ihåg sånt här?
Mitt minne när det gäller chokladrelaterade upplevelser verkar så onormalt i förhållande till vad andra minns.
Åtminstone tycker min man det, som häpnas varje gång när jag med översvallande inlevelse berättar ingående om en viss kaka eller pralin som jag ätit för 30 år sedan.
Han vet liksom inte om han ska skratta eller skaka på huvudet.
Oftast ler han bara lite överseende men jag ser i blicken att han tänker "Du behöver hjälp"!!
 
Men det kanske finns andra som vill lyssna på mig och ta del av mina upplevelser och smakintryck!?
Börja läs här i så fall.
Ni kan lita på mig.
Jag har nämligen livslång erfarenhet!
 
Taggar: Chocochock, chockladblogg, vem är Chocochock, chokladbloggare, bloggar om choklad;