Så den här gången ställde jag mig i första bästa toakö direkt vi kom fram till området.
Under tiden fick mannen gå runt och kolla om köerna var kortare på andra ställen, men det var dom inte.
Runt 40 minuter tog det att nå fram till den blå kuren.
Mitt tips är att ni ställer er i kö direkt, oavsett om ni är nödiga eller inte.
Att vänta tills man känner att det är dags är ingen bra idé.
Då är man rökt och kommer inte hinna fram i tid.
När kön var avklarad var det dags att byta skor.
Jag går dit och hem i andra skor än de jag springer i.
Skönt att kunna byta om efter loppet fram för allt.
Jag tog även av mig kompressionssleevsen som jag hade värmt upp vaderna med under promenaden hit.
Sedan ställde jag mig i toakö för andra gången för att vara färdigkissad till start.
Valde en kö närmare startfållorna den här gången.
Nu var klockan strax innan halv två och jag hade ca en halvtimme på mig innan jag borde stå i min startfålla.
Jag utnyttjade tiden till lite uppvärmning.
Tåhävningar, knäböj, sidosparkar och lite hopp på stället medan jag oroligt tittade på klockan.
Men oj så segt kön gick och oj så fort klockan närmade sig två.
Jag tecknade till mannen att jag ger det fem minuter till, sen får jag nog ge upp.
Men sen var jag ju så nära.
Klockan visade 13.53 och det var bara 6-7 stycken före.
Jag kunde ju inte gå nu.
Så jag stod kvar tills jag var först i kön, ställde mig i startposition och överblickade samtliga toadörrar.
Och när jag såg att en var på väg att öppna sig, störtade jag dit, hade nästan fått av mig byxorna innan jag kastade mig in för att sedan kasta mig ut, ta av mig jackan medan jag sprang, slängde den till mannen, stannade upp en sekund för att ta en klunk vatten och sedan rusade jag in i fållan.
Hjärtat dunkade och pulsen slog.
Gruppen innan oss gjorde sig beredda.
Speakern peppade och musik på hög volym ur högtalarna.
Gommen torr och tungan fastklistrad.
Jag hade gärna tagit en till klunk vatten.
Eller kanske inte.
Det känns som jag ska kräkas?
Hur nervös och glad kan man vara på samma gång?
Det är ju bara Tjejmilen?
Inte så att jag ska starta 100 m i OS....
Men adrenalinet flödar och jag tycker det ska bli så kul!
Försiktigt och lite ofint börjar jag bana mig fram för att få en tätposition längst fram.
Gruppen före släpps iväg och vår grupp får förflytta oss till tätfållan där starten ska gå.
Jag gör om proceduren med att tränga mig fram och står nästan längst fram vid startlinjen.
Jag trycker frenetiskt på min pulsklocka så den inte ska gå in i viloläge, för då vet jag inte hur jag ska få igång den igen.
Likaså min mobil ska hållas vid liv så Runkeepern är förberedd.
Ja jag springer med både hängslen och livrem.
Har inte lärt mig pulsklockan så pass bra att jag förlitar mig enbart på den.
Kanske nästa år....
Allmän uppvärmning på plats.
Lika lätt som att genomföra ett Friskis och Svettispass nedklämd i en flygplansstol.
Lika gott om utrymme.
Jag fokuserar mest på klockan och mobilen tills speakern ropar ut "10 sekunder till start...10, 9, 8, 7...."
Pulsen får frispel och jag får panik att jag ska missa trycka igång pulsklockan och Runkeepern.
PANG!
Starskottet ljuder och gruppen vräker sig fram.
Jag också.
Jag flyger som en kanonkula på sprittiga ben.
WOW vilken känsla.
Va fort det går.
250 meter senare....flämt flämt....vad hände?
Pust stön, andas, andas!
Samma nybörjarfel varje gång.
Jag kan inte hejda mig.
Går ut alldeles för hårt och fort och väldigt över min förmåga.
Helt fel.
Man ska gå ut i lugnt tempo för att orka öka på slutet.
Jag gör tvärtom.
Snabb i början och sedan tappar jag.
Jag fick prata lite med mig själv för att komma in i en bra rytm.
Komma ihåg att andas, kolla pulsen och tempo.
Sluta älga på, trippa på tå.
I år tycker jag att det saknades lite underhållning på vägen.
Det var inte alls lika många sambarytmer, orkestrar och peppande trummor efter vägen som jag är van vid.
Musik gör så mycket för orken.
Men det gick ändå ganska bra och jag tycker jag var starkare och snabbare i år.
Jag hade tänkt gå i uppförsbackarna för att spara på krafterna, men det funkade att springa.
Inte så fort, men helt OK.
Tack vare att det inte var så varmt så behövde jag heller inte spilla tid vid vätskestationerna.
Jag hoppade över de vid 2, 5 och 9 km, men tog en slurk vid 7.
Där är det backigt.
Efter ett par sega backar så går det ganska lättsamt mellan 8 och 9 kilometer.
Här försökte jag samla mig för att orka sista kilometern in i mål.
På slutet kommer en hemskt sugande backe på ca 600 meter, som aldrig tar slut.
Så elakt att ha den i slutet.
När man äntligen når krönet och tror att mållinjen är inom räckhåll, så svänger vägen och det är flera hundra långa, jobbiga, hemska meter kvar.
Där och då är jag beredd att ge upp.
Tänker att det här går ju inte.
Stönar efter luft och slår av på takten.
Men då vänder sig en vänlig tjej om och ropar till mig "kämpa på, vi är snart framme".
Tänk vad några ord kan göra underverk.
Jag fick lite yttepytte lite ork tillbaka och ökade takten något och tillslut var jag på upploppssträckan.
Den här gången sprang jag tills jag nästan krockade med medaljutdelarna.
Första året gjorde jag nämligen ett pinsamt dunderfel och stannade innan målgången och började fippla med mobilen för att stänga av Runnkeepern, medan folk runt omkring mig vrålade att jag skulle fortsätta en bit till.
Suck...
Jag som trodde jag var i mål, hade bara passerat första av flera "målbågar".
Där förlorade jag lite tid och det är ett misstag jag inte gör om.
Så nu sprang jag för allt vad kroppen höll.
Tog vingligt och tacksamt emot medaljen, stapplade mig vidare och igenom stationerna med först vatten och sen banan för att slutligen ramla in i slutståndet med ostkaka.
I år var det två smaker på sylten, jordgubb och skogsbär, så jag tog båda.
Balanserade en hal vattenflaska, banan, mobil och två lådor ostkaka i famnen och mötte upp mannen.
Vi satte oss lite avsides på en lugn plätt och jag sjönk ner i gräset.
Tog av mig strumpor och skor och bytte det svettiga linnet mot en torr tröja.
Sen började partyt!
Återhämtade mig ganska snabbt efter att ha slukat två ostkakor och druckit ur min medhavda BCAA, som ska hjälpa musklerna att återhämta sig.
Lite vatten på det och sedan två Snickers i rasande fart.
Sen var jag på banan igen och vi började vandra tillbaka mot hotellet.
Men först beundrade jag min medalj en stund innan jag stolt hängde den om halsen.
Tiden blev inte vad jag hoppats på.
Att springa under timmen var aldrig aktuellt, men jag trodde att jag skulle kunna slå förra årets tid som var 1:05:10.
Men det gick inte.
Årets tid blev 1:06:23.
Jag är ändå supernöjd!
Tacksam över att inte ha ont och glad över att jag faktiskt orkade springa en mil utan avbrott.
Innan loppet hade jag som längst sprungit 5 kilometer, så formen var lite osäker.
Det avgörande var nog helt klart vikten.
Förra året var jag 7 kilo lättare och det säger sig självt att det är jobbigare att springa med en ryggsäck packad med 7 liter mjölk.
Så jag är nöjd med min prestation!
Vi bodde på Clarion Sign, ca 4 km från start och mål.
Det är en ganska lagom uppvärmning att gå dit innan loppet och sedan är det perfekt att röra sig lite efter milen så man inte stelnar till helt.
Var tillbaka vid 17-tiden och då väntade en skön och varm dusch.
Och en påse NK-praliner!
Klockan 18 hade vi bokat bord på hotellets restaurang.
Skönt att inte behöva gå ut.
Speciellt som himlen var mörk av regnmoln och det kom riktiga störtskurar på hemvägen.
Vi skymtade en regnbåge från rumsfönstret.
Jag drog på mig kompressionssleevs igen för att hjälpa vaderna att må bra.
Motverkar träningsvärk ganska bra.
De jag gick hem i var dygnsura av regn, men som tur var hade jag packat ner två par till....
MIgränen hade släppt och jag kände mig så lycklig över att inte behöva ligga till sängs på kvällen som de andra åren.
Vi har aldrig kunnat gå ut och äta då som planerat, utan det har alltid slutat med att mannen får gå till en kvällsöppen ICA för att handla kvarg och bananer som vi äter till kvällsmat på rummet.
Därför kändes det fantastiskt lyxigt att kunna fira i restaurangen för en gångs skull!
Vi startade med en liten aptitretare på bricka.
Salta chips toppade med löjrom och smetana.
Löjligt gott!
Huvudrätten blev en saftig hamburgare, men kanongoda strips som doppades i en himmelskt god och smakrik aioli.
Matkoman var total och vi rullade sedan upp på rummet.
Resten av kvällen tillbringades i sängen med TV, praliner och gratistidningar från goodiebagen.
Dagen efter kändes kroppen förvånansvärt OK.
Jag var sugen att springa igen!
Men lite stel var jag allt men inte så mycket att det hindrade oss från en lång promenad.
Vi hamnade på ett litet sushiställe som hade fått höga rekommendationer på nätet.
Yume Sushi.
Inte så imponerande när man tittade in.
Kanske 10 sittplatser.
Men fantastisk sushi!
Väl värd den långa väntetiden.
Sushi med halstrad (grillad) lax i stället för rå och överströsslad med torkad lök.
Allt smälte i munnen.
Otroligt gott!
Vid 15-tiden checkade vi ut från hotellet och jag känner mig väldigt nöjd med helgen.
Nu ser jag fram emot ett bra löpår 2017.
Jag ska anmäla mig till flera lopp, så det inte blir en sån stor grej med Tjejmilen.
Om jag ska få migrän varje gång för att jag ser fram emot det så mycket går ju inte i längden.
Jag måste få det till en vardaglig företeelse så jag kan njuta fullt ut.
Någon mer som sprang Tjejmilen i helgen?