Mannen hjälpte mig att hitta till min startgrupp.
Jag hade sådant högt startnummer så gruppen fick stå längs vägen och vänta tills övriga grupper kommit iväg.
När grupp 22 började gå mot startfållan hoppade jag in i flocken.
Först nu började jag bli nervös.
Plötsligt bar knappt benen mig.
Knäskålarna imiterade geleklumpar.
Det susade i huvet och jag mådde illa.
Men jag följde leende med gruppen framåt.
Glädje och förväntan.
Vi stannar till och väntar på att grupp 21 ska släppas iväg.
Får konstiga smärtor i höften på ställen jag inte tidigare kännt.
Jag viftar bort det och vet att det bara är mentala spratt.
Jag mår bra, vädret är perfekt svalt och jag är laddad.
Här är ett par minuter innan start och uppvärmningen ska börja.
Livrädd att bli sparkad på knät eller få en armbåge i ansiktet av ivriga medlöpare.
Men tack och lov var jag omgiven av behärskade människor som också hade uppfattat att utrymmet att flaxa runt på är minimalt.
Jag vickar lite diskret på kroppen och tänker att jag har två mil på mig att värma upp.
Kommer att ta det superlugnt efter alla varningar om mördarbackar.
Största orosmomentet är repet vid 13,3 km och att målet stänger efter 3:20.
Jag pillar fram en pappersnäsduk ur mitt Flipbelt och snyter min nervösa näsa.
Nu är jag redo!
Startskottet går, jag slår på min pulsklocka och joggar sakta framåt.
Hinner se mannen som ropar lycka till och jag vinkar lyckligt tillbaka.
Äventyret har börjat.
Första sträckan går parallellt med de som kommer in i mål och jag tänker att på den sidan vill jag också vara.
Högtalarna vrålar ut "The eye of the tiger" och jag känner mig stark som Rocky.
Första kilometrarna går i vackra Slottsparken och vägen kantas av entusiastisk publik.
Jag struntar i alla som springer om mig och koncentrerar mig på att springa lugnt i mitt tempo.
Den här gången lyckas jag stå emot att dra iväg i ett för mig för högt tempo från start.
Tänker på att krafterna ska räcka länge.
Första gåpausen blir i Säldammsbacken.
Passar på att sippa energidryck.
Vilken folkfest det är längs med banan.
Underbart!
Folk sitter på filtar och har picnic, står vid kanten och partar, håller upp händerna för att göra high five med löparna.
De skriker och peppar, spelar musik, det hänger folk ut ur fönstren och allt är bara en stor fest.
Jag kör på i mitt tempo men får ge mig när det kommer en jättebro.
Och jag är inte ensam om att gå dubbelvikt uppför den.
Vinden viner och jag får hålla hårt i kepsen så den inte ska flyga av.
Det är långt, brant och högt.
Men sedan vänder det neråt igen.
Phu.
Tyvärr var det inte den enda bron.
Det kom fler jobbiga uppförsbackar, precis som utlovat.
Jag höll ett öga på pulsklockan och kunde pusta ut när jag passerade repstationen med tjugo minuter till godo.
Så snopet om man hade tvingats avbryta loppet redan där.
Knatade vidare.
Fick ingen riktig fartkänsla utan det var ganska långsamt men ändå kontrollerat.
Känsla av att "nej det här kommer aldrig att gå" höll sig borta.
Det var gott om vätskestationer men jag drack mest från mitt eget bälte.
Stannade på några för att dricka lite vatten och skölja munnen.
Vattnet serverades i pappersmuggar som sedan slängdes på marken och biladade en tjock gröt.
Tjoff, tjoff, tjoff....
Halt och slipprigt och det stänkte upp på benen.
Efter 17-18 kilometer är det dags att bestiga Avenyn.
En elak lutning uppför sög verkligen sista krafterna ur benen och här gick jag långa sträckor.
Så skönt det var när det vände tillbaka åt andra hållet!
Nu började jag känna målvittring!
Tiden skulle inte bli några problem.
Nog skulle jag hinna i mål och få min medalj.
Försökte att trycka på lite de sista kilometrarna men växlade med gång.
En sista backe och sedan var vi i Slottskogen igen.
Nu kände jag för första gången lite krampvarning i vaderna.
Nej inte nu! Slog av på takten.
En kilometer kvar.
Det här fixar jag!
Vilken känsla att efter drygt två mil få springa in på Stadion, känna den studsiga banan under skorna och att kunna skymta målet.
Jag exploderar av glädje och kroppen fylls med ny energi.
Mannen står i publiken och hejar på mig.
Jag visar tummen upp och sedan drar jag iväg mot målet.
Benen flyger fram och jag har inte sprungit så fort på hela loppet.
Passerar mållinjen med armarna sträckta mot skyn.
Sen var det över.
Promenerar vidare mot medaljstationen och ryser av lycka när jag får den hängd runt halsen.
Tar emot en banan och en kexchoklad och lämnar banan.
Letar upp vattenbordet, sveper en mugg och försöker sedan stretcha lite.
Mannen hittar mig, jag får min Snickers och torra kläder.
Sedan tar vi bussen hem till hotellet.
Jag huttrar lite och det är underbart att få ställa sig i en varm dusch.
Vi beställer upp room-service.
Målpraliner när de är som bäst.