Och då är det inte Bananer i pyjamas jag främst tänker på...
..utan dessa delikata kakor, Remi och Condis.
Jag kan aldrig bestämma mig för vem som är godast, så det får alltid bli ett paket av varje.
De är svåra att separera, så man får äta varannan Remi och varannan Condis.
De hör ihop!
Condis är ju förresten omdöpt till Remi Nougat, men för mig kommer Remi alltid vara Mintkakan och den med Nougat får fortfarande heta Condis.
Så det så.
Båda kakorna förknippar jag starkt med barndommen.
Remi var en sällsynt och lyxig raritet, som man ibland kunde hitta hemma i kylskåpet.
På den tiden fick den bo lite mer ståndsmässigt, i en metallickfärgad, blåsilvrig kartong.
Jag minns exakt på vilken hylla i affären den låg och jag gick ofta dit och hämtade ett paket, men fick sällan lägga ner den i kundvagnen utan fick istället besviket traska tillbaka med kakorna.
Mamma hade istället en förkärlek till kex fyllda med vanilj eller citronkräm.
Dessa Party-kex var ett stående inslag i fikautbudet hemma.
Vi fikade varje dag!
Direkt när jag kom hem från skolan i veckorna och kl. 15.00 på helgerna.
På fatet fanns alltid hembakad kanelbulle, hembakad mjuk kaka (sockerkaka eller citronkaka om man hade tur, nötkaka om man hade mindre tur) och så en köpt småkaka.
Condis hör ihop med mormor!
Förutom hennes hembakade bullar, brända sockerkaka gjord i gjutjärnspanna, rulltårta och sju sorters småkakor...så hände det att hon köpte hem ett paket Condis när hon visste att jag skulle komma.
Då var det fest!
Jag höll i mig med båda händerna i den rostfria diskbänken för att hålla balansen, när jag sträckte mig på tå så långt jag kunde, för att kika över bänkkanten när mormor med viss möda försökte ta sig in i paketet.
Jag minns kartongen i olika bruna nyanser. Den hade en rad med blanka och släta Condiskakor på framsidan.
Mormor öppnade den i kortänden, bröt sönder det styva kartonghöljet och drog ut botten.
Kakorna låg på rad i högar, isolerade i celler av vit "wellpapp" för att inte smälta ihop.
De var ljuvligt goda!
Ett tjockt lager mjuk nougat på en spröd kexbotten. Allt doppat i en len choklad.
Det är så jag minns det hela.
Någon annan som har minnen från 70-talets Condis?
Nu ser kakorna ut så här.
Remin håller väl stilen, men kanske att de var lite tunnare och elegantare förr?
Eventuellt med en sprödare botten också.
Akta så den inte blir seg, om ni har den i kylskåpet.
Fyllningen i Condis har blivit markant snålare med tiden. De var mycket mer bulliga förut.
Och som sagt släta i hyn. Inte som nu när de är tvåfärgade.
Men de är ändå himmelskt goda fortfarande.
Jag väljer ofta två paket av dessa kakor istället för godis.
Om jag absolut MÅSTE välja EN, så blir det nog Condis.
Eller Remi...
Det beror ju lite på vilket humör man är på och vilket syfte den ska fylla.
Remi med sin fräscha och pigga mintsmak, passar bra som godbit efter maten.
Condis är alldeles ljuvlig att mosa i sig när man är gottesugen.
Den är lite charmigare.
Men mitt tips är:
Ta båda!
Det är ju så härligt med alla barndomsminnen!! Jag kan inte komma pp något sådär "bästa minne" jag har av barndomens gottis. Men ett som är väldigt bra var när vi (jag och mina syskon) på lov fick åka till simhallen i stan. Efteråt, fuktiga i håret och lite nedkylda i den svala luften, fick vi alltid besöka en godisbutik med massvis av lösgodis i alla dess former som låg lite gömd i en källare till ett hyreshus. Där fick vi köpa varsin lösgodispåse utan några restriktioner på storlek! Det var riktigt mysigt!