Bridgeblandningen kom till på mitten av 60-talet i fikarummet på Nordchoklad.
Personalen spelade bridge på fikarasten och kläckte idén att man borde göra en påse med blandade godisbitar.
Och så blev det!
Numera är det Cloetta som står för tillverkningen.
Jag har nog inte ätit Bridge på ca 30 år.
Men jag kan tvärsäkert rabbla upp vilka sorter som fanns, samt återge smaken exakt.
Jag köpte en påse i alla fall, för att kolla av om dagens sortimentet är samma som jag minns.
Det står ju trots allt original på påsen!
Lite oroväckande står det också att den innehåller mer LJUS choklad.
Som om det skulle var något positivt?
Skämmes Cloetta!!
Man kan inte skriva original på påsen och sedan visar det sig att nästan allt är förändrat!?
I princip har man bara sparat den gröna, äckliga lakritspinnen i originalutförande.
Så ironiskt och onödigt.
Varför fick den vara kvar?
Ett ganska tjockt och knastrigt skal och innanför befinner sig den sega, lite hårda lakritspinnen med stark smak av anis.
Blä, blä, blä och usch!
Då är det mer glädjande att upptäcka att den gula mandeln också finns kvar. Dessutom i ganska generösa mängder.
Det blir det pluspoäng på.
Sen kastar jag mig lyckligt över påsens ENDA mörka chokladbit.
Min forna favorit. Marmeladkupolen doppad i choklad.
Rycker förvånat till vid första tuggan då tänderna fastnar i något segt och klistrigt, istället för att skära genom len marmelad.
Den är ersatt av en Polly!
Polly i all ära, men den har väl faktiskt en egen familj att hålla sig till!
Var sak på sin plats.
Går vidare till mintkulan som istället för att få behålla sin vita skrud, nu har påtvingats ett generande och skrikigt knallrosa skal.
Varför?
Tröttnade Barbie på sina sittpuffar och sålde in dem hos Bridge?
Nej det här börjar ju bli pinsamt dåligt.
Vita, har däremot de förr så färgstarka non-stopparna blivit.
Kreativt...
Kändes mer naturligt att de skulle få vara röda och gula som förut.
Men det skulle väl skära sig mot den knallrosa mintkulan...
Hasselnöten i ljus choklad håller dock både färg och smak.
Fast var den inte doppad i mörk choklad förut..?
De skrynkliga vetepuffarna i mjölkchoklad finns också kvar, dock i en storlek mindre.
De var lite större och mer avlånga förr.
På slutet inbillar jag mig att jag bet i ett chokladrussin.
Jag är dock inte helt säker, för den var så liten och försvann väldigt snabbt.
Svårt att veta om det var ett olycksfall i tillverkningen och den RÅKADE komma med i påsen, eller om det är så att det ska ingå ETT russin?
De ingick i alla fall förr i sortimentet och till skillnad från vetepuffarna som var ljusa, så var russinen doppade i mörk choklad, så det var lätt att se skillnad på dom.
Saftiga och goda var dom!
Sen kommer vi till det riktiga skämtet och här kan det mycket väl vara så att det är ett olycksfall i arbetet på riktigt.
Platta, ljusbruna, tefatsstora chokladlinser som påminner om en dållig imitation av Marabous Never-Stop i mjölkchoklad.
Stora som en enkrona och tunna som ett frimärke.
Som ett sprött skal, men utan fyllning.
Jag utgår från att de hamnat där av misstag.
Nöjt kan jag dock konstatera att den sockriga, äggformade sockerdragén i choklad är borta.
Måtte den aldrig komma tillbaka!
Råkade jag bita i en sån av misstag, spottade jag reflexmässigt genast ut den.
Oavsett om det var lämpligt eller inte...
Den var vidrig.
Frasig och krasig att bita i. Var man för ivrig kunde man lätt blanda ihop den med hasselnöten, men var man observant så var nöten rund och denna mer oval.
Nej, nu kommer det nog gå 30 år till innan jag köper mig en ny påse med Bridge.
Minst.
Igentligen var jag väl inte överförtjust i Bridge som liten heller, det är mer minnena runt omkring som gör mig lite nostalgisk av tanken.
Och situationen de åts i.
Det här är mina barndomsminnen av Bridge:
Först och främst köptes den inte i påse, utan i KARTONG.
Punchknapparna och gelébåtarna var också vanligt förekommande.
Den inhandlades på Konsum, för det var med mormor jag åt dessa.
Mamma handlade på Ica.
Men oftast var det på lanthandeln i Haraker, utanför Västerås som vi köpte den.
Alternativt om det var storhandling, inne i byn Skultuna.
För Bridge hörde hemma i mormor och morfars stuga i just Haraker.
Ett falurött 1800-tals torp med vita knutar i två våningar.
Med tillhörande spännande bodar med stora låshaspar och en skrämmande jordkällare, som man nådde ner till genom en stentrapp och den fuktiga och jordiga luften slog emot i ansiktet ju längre ner man kom.
Väggarna var täckta med hemska spindlar, stora som nävar.
Jag vågade inte gå ner till det bäcksvarta utrummet!
Men mormor knatade glatt ner där med sin nyupptagna potatis, hemkokta saft och konserverade plommon.
Hon var inte rädd för någonting!
Varje sommar flyttade mormor ut till stugan och jag var där så ofta jag kunde!
Morfar jobbade som resemontör på ASEA och var alltid någonstans i världen, utom just hemma.
Men jag höll så gärna mormor sällskap!
Underbara, snälla och generösa mormor.
Vi kom så bra överrens och hon har funnits i min vardag så länge jag kan minnas.
Hon var den första jag stolt ringde till när jag lärt mig räkna till 10 och det var hon som alltid hjälpte mig att köpa alla julklappar när jag var liten.
Hon tog mig alltid med på äventyr.
Rund och go och med glimten i ögat.
Inget var jobbigt och inget var svårt.
Och jag var alltid välkommen.
Oj så roligt vi hade tillsammans!
Hon bjöd på sig själv på ett sett som inte andra vuxna gjorde.
Hon var rolig och skämtsam och vi hade massa hyss för oss och vi delade en och annan hemlis i största förtroende.
Jag älskade hennes påhittade sagor!
Kunde lyssna på dom om och om igen.
Och mormor berättade.
Inget i hela världen var viktigare än just vi två, just då.
Hon lät allt annat vänta.
Bäst var den om Tåfisarna!
Hon öppnade en kartong med Bridge i köket, med de klarröda köksluckorna och träpanelklädda väggarna.
(Där i köket älskade jag att sitta på den väggfasta bänken med tjocka dynor. Jag lutade mig mot väggen och kunde kika fram bakom den takhöga kakelugnen. Där hade jag uppsikt både på mormor i köket, där hon stod och bakade eller lagade mat, och den idylliska hästhagen utanför fönstret).
Innehållet hälldes upp i en av alla skålar hon hade.
Sen gick vi fnittrande ut i trädgården och satte oss på ljugarbänken.
Bänken där det var OK att ljuga!
Vilket underbart påhitt.
Favoritbänken som morfar snickrat ihop.
En bred, grönmålad planka som var fastspikad i två grova stubbar.
Morfars favoritplats genom tiderna.
Där kunde han sitta och filosofera och titta på fåglar i alla oändlighet.
Som han njöt, de få och korta stunder han fick vara där.
Korta var vi både mormor och jag och där satt vi och dinglade med våra nakna ben.
Mina fötter instuckna i ankgula träskor och mormors i ett par urtrampade lädertofflor, som sett sina glansdagar passera för länge sedan.
Ingen av oss nådde ner till gräsmattan.
Jag satte mig så nära mormor jag kunde.
Hon var så varm och mjuk och hennes blommiga klänning luktade sköljmedel och stekos.
Förväntansfullt kurade jag ihop mig och uppmanade henne ivrigt att berätta om när hon var liten och gick till lanthandeln.
Och mormor berättade hur hon gick barfota en mil, för att kunna handla lite karameller i en strut.
För på den tiden hette det karameller och man fick dem i en pappersstrut.
Sen kiknade vi båda av skratt, när hon berättade hur hon la sin slant på trädisken och bad farbrorn att plocka i TÅFISAR för en 5-öring.
Och jag bad henne att berätta om och om igen.
Min favoritsaga!
(Jag vill här förtydliga att jag kanske var i 5-årsåldern....)
Och mormor berättade med ett aldrig sinande tålamod.
Älskade, underbara mormor!
Det är smärtsamt vad jag saknar dig....
Till att börja med så älskar jag din blogg och din smittande entusiasm vad gäller choklad! Men detta inlägg engagerade mig på ett annat plan. Jag blev faktiskt rörd till tårar, och jag är inte särskilt blödig av mig. Jättefint skrivet!