Lördagsgodis är ett begrepp som infördes på 50-talet i Sverige, för att underlätta för föräldrar att begränsa barnens godisintag.
Existerar lördagsgodiset fortfarande eller har Fredagsmys tagit över ute i stugorna?
Jag hade aldrig lördagsgodis när jag var liten.
Hemma hos oss var det alltid på fredagskvällarna som det vankades godis.
Och det var lååångt före att "Fredagsmys" hade blivit ett begrepp!
Det var alltid lika spännande att se vad mamma hade köpt.
Vid 18-tiden satt jag uppkrupen i den grönblommiga plyschsoffan och väntade på ett nytt avsnitt av Lilla Huset på prärien, Kalles Kätterträd eller kanske t o m Drutten och Gena.
Drutten? Vad är det för namn..?
Jag minns att jag tyckte hon var jättetöntig och retade mig på hur menlös hon var!
Ändå tittade jag?
Nån som minns dessa smaklösa tabletter?
Mjuka, menlösa fruktiskar döpta efter menlösa Drutten...
Där satt jag alltså förväntansfullt i soffan med öronen på helspänn för att lyssna vad mamma gjorde i köket.
Så plockade hon fram godisskålen och ställde den försiktigt på bänken.
Den släta, runda, bärnstensbruna glasskålen med luftbubblor.
Och så öppnade hon luckan till DET skåpet. Skåpet där hon "gömde" godispåsen.
Oftast hade jag redan kikat in där och kollat läget, men om inte, så kunde jag på ljudet avgöra om det skulle bli en bra godisfredag eller inte.
Bästa tänkbara scenario var om man hörde hur hon öppnade en lite smågnisslig och segprasslig påse.
Då var det Twist!
Bingo!
Hände dock tyvärr inte så ofta.
Näst bäst var när hon rev upp en påse och det spilldes Non Stop över hela bänken.
Det var också gott!
Smattrade det i skålen så var det Brio.
Dessa godiskuddar var också goda och en av mammas frekvent förekommande favoriter.
Jag vill minnas att de var lite mer mjuksega på den tiden?
Dagens Brio är ju stenhårda!
Den vita var påsens diplomat, som fick medla mellan alla smaker, dvs var någon smak för stark i sin framtoning så tuggade man den ihop med den vita så jämnade det ut sig lite.
Rosa och vit var bäst. Gul var syrligast. Grönt och aprikost mittemellan.
Om det rasslade till av ett par bitar och sedan kom det en stor klump, ja då var det dags för Apelsin- och Citronklyftor.
Hårda, syrliga karameller som gärna smälte ihop till en stor klump så man fick bända loss klyftorna.
De var inte så här vita och matta i ytan utan helt blanka och knallgula eller orangea.
Kanske någon som minns vilka jag menar?
Om det mot förmodan skulle finnas något kvar dagen därpå, så hade bitar av klyftorna smält i hop med godisskålens botten där de satt bergfast.
Jag har brutit många naglar efter försök att skrapa upp och få loss någon liten flisa.
Värsta tänkbara, var när det skallrade i skålen av hårda karameller och det visade sig vara Danska Bröstkarameller...
Danska Bröstkarameller?!
Någon skämta mig aprillo!
Fredagen förstörd!
Traumatiska minnen, äcklig stank av anis.
Vinröda, vidriga, vitfrostiga och superäckliga!
Det ultimata hånet mot fredagsgodis!
Haha..vilka minnen :) Jag körde alltid på samma lördagsgodis. Ett paket nickel, en ask citrontulo och 2 rigi, sån där jättetunn mjölkchoklad.