42 dagar utan choklad och godis.
Inte så mycket som en kaksmula har slunkit ner, trots två avklarade födelsedagskalas på hemmaplan.
Det känns riktigt bra.
Nu har jag dock hamnat i ett dilemma, och jag måste bestämma mig för en handlingsplan.
Nästa vecka åker vi till Munchen.
Det roligaste jag vet vid utlandsresor, är att tillbringa dagarna på upptäcksfärd i olika mataffärer för att scanna deras lokala utbud av kakor, choklad och andra läckerheter. Och att fika förstås.
Nu vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig?
Det känns ju hemskt att gå miste om något gottigt, samtidigt som det är synd att bryta min fina serie av godisfria dagar.
Jag vet ju att vid första tuggan, så har sockerjävulen sitt fasta grepp om mig igen.
Hur hade ni gjort?
Här gäller det att bygga upp en mental styrka och följa det man har bestämt sig för.
Just nu är arbetsplanen att jag inte ska smaka något, men hittar jag något spännande så köper jag med det hem och lägger på lager tills den dagen jag bestämmer mig för att äta igen.
Jag har några dagar på mig att funder på hur jag ska göra. Vi åker inte förrens på torsdag.
Huvudsyftet med denna resa är trots allt inte ett fikarace genom stan, utan för att agera supporter åt dottern som ska springa Spartan Race i Olympiaparken.
Det ska bli spännande!
Vill ni läsa om mina tidigare bravader utomlands, så klicka på kategorin "Utländska upplevelser".
Ett av mina favoritminnen är de ofantligt obeskrivligt stora macarones jag hittade i Prag.
Dom kan ni läsa om här, Queen of Macarones.
Jag förstår precis hur du känner! Jag var sockerfri hela januari utan problem (hade gett mig tusan på att klara det bara) då det är bara första veckan/helgen som är jobbig. Sen var jag sjuk hela februari+halva mars och då tröståt jag typ = sockerberoendet tillbaka.
Jag kan inte heller nöja mig att smaka för då triggas suget igång :/