Här kommer dagens tips till dig som funderar på att börja löpträna.
Eller som kanske som jag, ska gå/springa Tjejmilen nästa helg.
(För dig som redan är rutinerad löpare är detta redan en självklarhet).
Investera i riktiga löparstrumpor!
Och jag säger investera, för de kostar en bra slant, men det kommer att löna sig på sikt.
Jag köper mina på Runners Store i Stockholm.
Det känns proffsigt att handla där, men det går givetvis lika bra på Stadium, XXL eller någon annan sportaffär också.
Vet inte om de har just "mitt" märke där men man får prova sig fram med vad man trivs med.
Jag började att bygga min strumpportfölj förra sommaren.
Vid varje lön, investerade jag i ett nytt par och nu har jag ett bra lager.
Pedagogiskt märkta med vänster och höger...
Figursydda och sitter som en smäck.
"Passar som handen i handsken".
(Passar som foten i strumpan, låter inte lika slagkraftigt).
Förvillande lika halksockor för dagisbruk.
Så varför ska man göra sig besväret att köpa speciella strumpor?
Jo det ska jag tala om.
Vanliga strumpor halkar, glider och korvar sig och kan ge förödande konsekvenser i form av skavsår och blåsor.
Jag vet, för det hände mig förra våren.
Det här var innan höftskadan och jag var uppe i ganska långa löpdistanser på 10-15 kilometer.
En solig söndag var jag ute i milspåret på Björnön, som är ett friluftsområde i Västerås.
Efter 5 kilometer kände jag en svidande och brännande smärta under högra foten.
Jag vågade inte titta efter vad som var fel, men för varje steg jag tog kändes det som gruskorn rev i ett öppet köttsår.
Inte så skönt med andra ord.
Men vad gör man när man kommit halvvägs på milen?
Det är lika långt att vända tillbaka som att fortsätta framåt...
Så jag fortsatte min plågsamma joggingtur och det enda jag hade på näthinnan var ett blodigt köttsår under foten.
Att gå skulle bara dra ut på lidandet, så jag fortsatte att springa och grät nästan av lycka när jag kom fram till bilen.
Väl hemma linkade jag bekymrat in i vardagsrummet, blundade och tog av mig strumpan.
Ja det var varken blod eller öppna sår, men väl än ganska så stort tilltagen och avlång blåsa fylld med vätska.
Mannen hade genast operationsplanen klar och tyckte att jag (han) skulle sticka hål på den.
Jag vrålade "aldrig i livet" och tryckte på ett Compeedplåster istället.
Det avlastade något men det fortsatte svida som eld och det blev ganska komplicerat att få på sig skorna för att kunna jobba.
Man sjukskriver sig inte för en stackars blåsa direkt, så det var bara att bita ihop och trampa på.
Tillslut blev foten bedövad och jag kunde tänka bort smärtan.
Eftersom jag kunde jobba så kunde jag träna, enligt mitt sätt att tänka, så jag fortsatte faktiskt med mina joggingturer, hur galet det än låter.
Men efter några dagar fick jag kapitulera.
Nålen åkte fram och blåsan punkterades.
Trycket lättade tillfälligt och jag satte på ett nytt Compeed.
Det fortsatte svida enormt under foten och man kunde se att det började bli rött och inflammerat kring plåstret.
Då var det dags att söka vård och jag gick på drop-in till distriktssköterskan.
Hon gillade inte vad hon såg utan hämtade en läkare för vidare bedömning.
Han tog fram skalpellen (och här var jag nära att svimma vid det ordet) och blåsan skars upp med ett snitt.
Självklart gjorde det inte alls ont, det är ju bara i blåshinnan man skär.
Det som var lite obehagligt var rengöringen.
Foten lindades in och en skummgummibit klistrades fast som avlastning.
Återbesökstid efter en vecka för att se om det skulle läka eller om antibiotika skulle behövas.
Löpförbud i ett par veckor.
Det rådet följde jag tillsist för det här med blåsor var ingen rolig historia.
Jag fick alltså en blåsa pga av att jag sprang i "vanliga" strumpor och de knölade ihop sig som en liten valk under foten och låg sedan och skavde och av friktionen bildades blåsan.
Efter det förstod jag vitsen med löparstrumpor och har inte rört mig i något annan sedan dess!
Har sluppit både blåsor och skavsår vilket är enormt skönt.
Tänk att en sån "struntsak" som en blåsa kan ställa till det så mycket.