Men tyvärr inga magiska under.
Är ni åskrädda?
Jag blir inte lika panikslagen längre, som när jag var barn, men lite läskigt tycker jag fortfarande att det är.
Det var ett rejält oväder när jag åkte hem, men tack och lov var det uppehåll när jag kom till Västerås.
Jag är uppfödd med att när det åskar drar man ur sladdan till TV´n, man pratar inte i telefon, duschar inte och håller sig från fönstren.
Den ända trygga platsen var i bilen.
Åska var verkligen ett traumatiskt väder för mig som barn.
Jag minns speciellt en händelse när jag var i 5-årsåldern och var i morfar och mormors sommartorp.
Det utbröt ett typiskt sommaråskväder och jag hoppade gråtandes och panikslagen i mina röda gummistövlar och ville att vi skulle sätta oss i bilen.
Det ville varken mamma, pappa, mormor eller morfar som lugnt satt kvar på pinnstolarna i köket och försökte övertyga mig om att det inte var någon fara.
Strax därefter slog blixten ner i torpet!
Det blixtrade och brann längs väggarna, där det tagit eld i telefonledningarna och mässingsluckan till kakelugnen flög upp med en smäll och det slog ut eldsflammor.
Jag höll på att få en hjärtattack.
Kan ju säga att jag inte direkt blev mindre rädd för åskan efter det....
Inte alls åskrädd, tvärt om - jag älskar åska! Men självklart har jag respekt för den, blixtar kan orsaka mycket skada. Men det är något med åska som jag tycker är så himla fascinerande! Min mamma är lika fascinerad hon - så när jag var liten satt vi ofta ute på altanen under en filt och kollade på skådespelet (om inte åskan var för nära förstås!)