Det hela började för ett par veckor sedan med dubbelt födelsedagsfirande.
Jag tyckte att jag borde smaka av mina bakverk innan gästerna anlände.
Av ren artighet såklart.
Som en kvalitetssäkring.
Men det lilla avsteget från min sockerfria tillvaro räcker för att öppna upp för fortsatt frosseri.
Det är inte bara en dörr som står på glänt utan snarare en dammlucka som öppnas på vid gavel.
Klen karaktär och jag är i sockerträsket direkt.
Men jag är väl inte sämre än att jag kan erkänna.
MIsstänker att det finns en och annan som känner igen sig.
Jag vet att jag inte är ensam om att vara sockerberoende.
Lite onödigt att jag gör det så svårt för mig.
Det bästa är att hålla mig ifrån godis och fika helt och hållet.
Men jag väljer att tänka i lite större perspektiv och om jag på ett år har fler sockerfria månader än månader med socker, så är det en väldigt stor vinst och seger.
Något jag är både nöjd och stolt över!
Det är stor skillnad mot tidigare då jag vräkte i mig socker varje dag året runt.
Inte riktigt lika stolt över det...
Nu blev det så här.
Påsen är redan slut för den köpte jag i går.
Chokladkakan ligger orörd.
Det blev ett impulsköp för jag gillar ju egentligen inte Marabou.
Men så vaknade Chokladbloggaren i mig när jag såg den och tänkte att jag lika gärna kan skriva en recension, som förr i tiden, när jag ändå är i gång.
Får se när jag tar itu med uppgiften.
På måndag ska jag vara snäll mot mig själv igen och skippa sockret.
Det är inget som skrämmer mig längre.
Nu vet jag hur jag ska göra, varför jag gör det och framförallt att jag klarar det!
Det var skillnad första gången då jag tyckte att livet skulle sakna mening utan choklad och fika.
Tragiskt.
O ja, jag känner igen mig! Börjar jag så är det kört, men nu - när jag inte ätit socker på tre veckor - är det helt lugnt. Fika på jobbet och inte ens sugen. Men jag vet att tar jag något är det kört. Väntar med det tills mycket speciellt tillfälle känner jag ;-)
skriven